Jan Magnusson

Av den mat som säljs mot ransoneringskort i särskilda statliga butiker till kraftigt subventionerade priser importerar Kuba 80 procent. Det gäller också basvaror som potatis och lök. Kuba kan inte heller mätta de turister som besöker landet. Omkring 30 procent av turisternas konsumtion importeras.

Statliga jordbruk kan inte ens föda brukarna, mark överges, skog och buskvegetation tar över. Så ser det ut på många håll i Kuba, så också ett par mil utanför staden Cárdenas tolv mil öster om Havanna – men så plötsligt grönskande fält. Hur är det möjligt? Här kan en brukare mätta tio magar. Här bedrivs ett effektivt växlingsjordbruk. Här fungerar bevattningssystemet. Här driver man en egen liten biogasanläggning. Liten, men ändock. Varför har man lyckats ställa om jordbruket just här?

Historien börjar på 1990-talet då botten gick ur det kubanska jordbruket som ensidigt hade varit inriktat på sockerproduktion. Då försvann avsättningsmöjligheterna i östblocket som på kort tid löstes upp i självständiga ekonomier. Världsmarknadspriset på socker dalade. Kuba stod utan exportinkomster. Den ransonering av också mat som införts redan i början av 1960-talet skärptes. Fler och fler människor uppvisade tecken på undernäring. Skulle det kubanska samhället överhuvudtaget överleva? Myndigheterna stod handfallna.

Något måste göras. Det förstod alla. Också pastor Raimundo Garcia Franco som leder den kristna samarbetsorganisationen Centro Cristiano de Reflexión y Diálogo-Cuba och som faktiskt gjorde något. Han berättar att de statliga jordbruken på 1990-talet inte nådde upp till produktionsmålen och försvann. Att bondekooperativen som styrdes av staten också misslyckades. Att de kooperativt ägda saknade både resurser och reservdelar. Att staten över en natt bestämde sig för att stänga olönsamma sockerbruk och på så sätt tömde landsbygden på arbetskraft, vilket fick till följd att jordbruksmark lämnades öde.

LÄS MER <a href="http://www.atl.nu/entreprenad/maskiner-forst-till-kuba/">Maskiner först till Kuba</a>

När sockerbruken stängdes, behövdes inte längre godsjärnvägen. Vad blev följden? Jo, järnvägarna lades ner, vilket ledde till att de ”fria” bönderna inte längre kunde få fram sina produkter till konsumenterna i städerna.

– Jag vill inte kritisera myndigheterna, men ärligt talat så har de inget svar på jordbrukskrisen. Landsbygden ligger öde, fastän det på cykelavstånd från städerna finns bra åkermark att odla på, säger Raimundo Garcia Franco, som efter mer än 25 års kamp fick tillåtelse att bruka övergiven statlig mark några kilometer utanför .

De röjde marken fri från meterhöga taggiga maraboubuskar, plöjde och skulle börja så, då tillståndet drogs in. Buskarna tog över igen. Men Garcia Franco insisterade på att de skulle få lov att bedriva jordbruk. Till slut fick de annan åkermark, mycket mindre bördig och bara 33 hektar, men i alla fall. Och så började allt om igen, röjning, plöjning, sådd. Och den efterlängtade första skörden.

I dag prunkar grönskan här. Mangofrukterna dinglar mogna i träden. Här finns 120 olika fruktträd från hela Kuba. Här odlas en rad olika grönsaker. Och yuca förstås, rotfrukten som liknar vår potatis. Och så klart sockerrör. Men även medicinalväxter som copal, vars blad man kan linda runt foten om man råkat trampa på en sjöborre. Då kommer borrarna ut av sig själva.

Gården har ett väl utbyggt bevattningssystem. Med hjälp av den röda kaliforniska jordmasken framställs näringsrik kompostjord till grönsaksodlingarna. All spillning, också det allra minsta från höns och fåglar, tas om hand och förvandlas i gårdens egen lilla biogasanläggning till energi som driver jordbrukets kök, som inte bara förser gårdens 30 anställda med mat utan ytterligare 300 personer. Så varje anställd ger mat åt tio. Det är mycket, mycket bra med kubanska mått mätt.

Förra året fick de tillåtelse att bruka ytterligare 33 hektar. De röjde, plöjde och installerade bevattningssystem. Allt klart för sådd. Då tog det stopp. Myndigheterna drog tillbaka tillståndet. Nu ska någon annan bruka jorden. Okänt vem.

– Ni kan inte ana hur många hinder vi måste passera, säger Raimundo Garcia Franco.

Jo, efter att ha rest runt på Kuba i två veckor och sett vidsträckta fält täckta av risiga, taggiga buskar, fnösketorrt gräs som knappt ger föda åt magra kreatur, kan vi faktiskt ana det. Ändå kan jag inte låta bli att fråga ”ger ni aldrig upp?”.

– No, sir! svarar Raimundo Garcia Franco bestämt och slår ut med armarna.

LÄS MER <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/manga-reaktioner-pa-film-om-utarmade-jordar/">Många reaktioner på film om utarmade jordar</a>

Sedan sovjetsystemet kollapsade i början av 1990-talet står det statliga kubanska jordbruket utan traktorer, diesel, konstgödning och växtskyddsmedel. 40 procent av all mat kubanerna förbrukar importeras. Gissa varifrån? Jo från USA. Men sedan botten gick ur det kubanska jordbruket har produktionen sakta börjat återhämta sig.

Sedan botten gick ur det kubanska jordbruket har produktionen sakta börjat återhämta sig.