Jordbruket behöver långsiktiga villkor

Toppmötet bröt samman och ingen verkade särskilt ledsen för det. Det finns fortfarande lite tid, så det blir omtag i februari.

Ett haveri var väntat. Ett bevis på hur långt ifrån varandra medlemsländer står är rådsordförande Herman Van Rompuys (bilden) två förhandlingsbud.

Han gick in med en bantad budget och prutningar på jordbruk och regionalstöd med 15-20 miljarder euro men kom ut efter de inledande förhandlingarna med samma totalsumma, runt 975 miljarder euro, men nu med lika mycket påslag på jordbruk och regioner.

Inget medlemsland verkar vara nöjt med det heller.

I botten på motsättningarna finns dels den gemensamma jordbrukspolitiken, dels sammanhållningspolitiken.

Den senare innebär att rikare medlemsländer ska betala för så att skillnaden mellan fattiga regioner och rika minskar.

Sverige gick med i EU på dessa premisser och får finna sig i att vara nettobetalare.

Men det betyder inte att Sverige inte bör strida för rabatt på medlemsavgiften. EU befinner sig i såväl ekonomisk kris som i en förtroendekris.

Anseendet är anfrätt av att vissa medlemsländer har misskött sin ekonomi, och ansträngningarna för att räta upp dem har inte varit vare sig tillräckliga eller förtroendeingivande.

Att EU:s ledare i ett läge när de visat sin oförmåga att ta itu med saker kräver mer av nettobetalarna är magstarkt. Det utarmar det stöd som fortfarande finns kvar för EU och euron hos dem som betalar.

Det havererade budgetmötet innebär också ett försenat beslut om den nya jordbrukspolitiken och i värsta fall att den nya jordbrukspolitiken senareläggs. Det är inte bra, osäkerhet och tillfälliga lösningar mellan gammalt och nytt vill ingen företagare ha.

Det är rimligt att budgeten minskar i dessa kristider. Det är också rimligt att jordbruket tar sin del, men inte mer, av en minskning.

En långsiktig näring som jordbruk behöver långsiktiga villkor, och förändringar måste ske gradvis.