facebooktwittermail d
Vi har byggt om och förbättrat Mina sidor! Det innebär att du måste logga in igen för att komma åt ditt konto. Hör gärna av dig till Kundservice om du upplever problem.

Jordbruk intresserar fler EU-politiker i år

Tidigare var det ingen mer än Marit Paulsen, FP, som visade något intresse för jordbruksfrågorna. Nu är det annorlunda bland de svenska EU-parlamentarikerna, skriver ATL:s politiske redaktör Lars Vernersson.

Jordbrukspolitiken är ingen valvinnare i EU-parlamentsvalet, därom kan nog alla vara överens. Men den allmänt spridda misstron mot nämnda politik kommer säkert att utnyttjas av röstfiskande kandidater.

Skepticismen till EU i allmänhet är något som får en framträdande roll i flera partiers kampanjer inför EU-valet den 25 maj. Dagens Nyheter har kartlagt vilka frågor partierna tänker driva. Det visar sig att bara ett parti, FP, nämner ”stärka EU-samarbetet”.

C, KD, C och Piratpartiet sällar sig till de öppet EU-kritiska SD och Junilistan och framhåller ”begränsa EU:s makt” som vallöfte. M vill värna om jobben och den fria rörligheten. Övriga, S, V, MP och Feministiskt Initiativ, nämner miljö, jobb, mänskliga rättigheter och social rättvisa.

Jordbruket, som alla politiker älskar att slentrianmässigt kritisera, nämns inte alls.

Vågar man hoppas att denna näring ska behandlas på ett mer seriöst sätt än sist? Vid förra EU-parlamentsvalet, 2009, närmast tävlade kandidaterna om att förtala jordbruket.

Även om partierna inte anger jordbruket som något prioriterat är det annorlunda bland de enskilda kandidaterna. ATL:s genomgång av dem som finns på valbar plats visar att några av dem, tre närmare bestämt, gärna vill sitta i jordbruksutskottet. Några kan tänka sig suppleantplats.

Det är en klar skillnad mot tidigare, då ingen mer än Marit Paulsen, FP, visade något intresse för det politikområde som är unionens enda fullt gemensamma.

Sedan december 2009, då Lissabonavtalet trädde i kraft, är EU-parlamentet en maktfaktor. Från att länge ha betraktats med befogad skepsis har EU-parlamentet gradvis nått en hög status och fått stort inflytande över EU-politiken.

Traditionellt har parlamentet, på gott och ont, varit konservativt i jordbruksfrågor, och slagits för jordbruksbudgeten. Det har bidragit till att de mest radikala reformförslagen dämpats.

De svenskar som tar plats i församlingen är representanter för hela unionen, inte i första hand det egna landet. Dess intressen tas till vara i ministerrådet. De som väljs in bör under alla förhållanden agera för att såväl det svenska jordbruket som EU:s behåller sin konkurrenskraft.