Mari Nälsén

Fågelhundarna förde Camilla Goldfarb in på jaktbanan och hon blev biten. ”Vissa går på yoga för att koppla av - jag jagar”, säger hon.

Det är gnistrande vitt och bitande kallt när Camilla Goldfarb hänger studsaren över axeln och ger sig ut på jakt. Snart är jaktsäsongen över och hon passar på att ta varje tillfälle att ge sig ut.

Vi befinner oss på en liten mark utanför Finspång där Camilla Goldfarb jagar på sin brors marker. Tanken i dag är att smyga runt lite och se om det går att få korn på en dovkalv.

Hon hinner inte ens komma av gårdsplanen innan det skymtar en mörkgrå skugga ett hundratal meter bort. På lätta steg tassar Camilla Goldfarb genom snön och tar en omväg för att inte lägga vinden mot djuren men de uppfattar en av hennes rörelser och sätter sig i säkerhet.

– Det är lustigt det där. Hade jag varit ute och promenerat hade de inte brytt sig alls. Det är som att de känner på sig att man har bössan med sig, säger Camilla Goldfarb och skrattar.

Det var hundintresset som ledde in henne på jaktbanan. Med fågelhundar följde jägarexamen för att kunna jaga fågel.

– Jag hade inte ens tänkt skjuta upp för kulvapen men min bror Jörgen övertalade mig, berättar hon.

De första hjortarna syns skymta bland träden.

En axelskada i samband med en skidolycka gjorde att hon inte kan hantera ett hagelvapen längre och fågeljakt är därför utesluten. I stället upptäckte hon smyg- och vakjakten.

– Den här jakten betyder otroligt mycket för mig, det är mitt sätt att koppla av efter en stressig jobbvecka. Vissa går på yoga, jag jagar dovhjort.

Många sena kvällar och tidiga mornar i jakttornen blir det, men eftersom dovviltet är dagaktivt kan det även fungera att sitta på pass en eftermiddag.

Det är också ett sätt att fylla på frysen med det Camilla Goldfarb anser vara det allra bästa köttet:

– Vi ser verkligen hjorten som en resurs och tar hand om allt. Det är jag och min bror som jagar men vi fyller på i mammas och vår systers frysar också.

Vi smyger vidare och passerar ett litet fält där syskonen vinterfodrar hjortarna.

– Här är det jaktförbud, de ska vara trygga när de äter, säger hon.

När det dyker upp hjort i pass gör sig Camilla Goldfarb redo. Strax efter smäller det.

En plötslig rörelse i ett buskage får henne att haja till. Ut trippar först en dovkalv och sedan anländer de på rad, inte mindre än sex dovkalvar, för att äta.

Camilla Goldfarb studerar hjortarna en stund innan hon smyger vidare. Målet är ett nybyggt jakttorn i en slänt med utsikt över gles tallskog. Hon klättrar upp och sätter sig för att vänta.

Det är kallt och biter i kinderna men väntan betalar sig. Ett par dovkalvar kommer strövande och sakta lyfter Camilla Goldfarb studsaren till kinden. Allt är över på en hundradels sekund.

– Sista hjorten för säsongen, konstaterar hon.

– Det känns lite tomt på något vis.

Samling för middag. Där hjortarna äter får de vara ifred.

Men bara för att jaktsäsongen är slut behöver inte jaktliga aktiviteter upphöra.

Jan-Erik Dalmo arbetar som vilthandläggare på Länsstyrelsen i Södermanland. Han är utbildad viltmästare och hängiven jägare. Han påpekar att senvintern och våren innebär tid för utvärdering av jaktsäsongen samt inventering och planering inför nästa säsong.

Jaktlycka. Säsongens sista vilt blev en dovkalv.

– Inventeringar kan man utföra oavsett om man är jägare eller lantbrukare, helst gör man något tillsammans. Dovvilt kan man exempelvis inventera genom att räkna dem under en eller ett par soliga vårkvällar. Sedan sammanställer man vad man har sett, uppskattar hur stor del av stammen man observerat och sätter mål för nästa års avskjutning för att förändra stammen i önskvärd riktning, säger han.

Styckningen av fällt vilt sköter Therese Carlsson som är Camilla Goldfarbs svägerska. ”Hemma hos oss är dovhjort vardagsmaten”, berättar hon och lovordar köttkvaliteten på det vilda.

Jakttiden på dovvilt pågår till den 28 februari men om det behövs för att förebygga skada får dovkalv skyddsjagas till och med den 15 april. Om det därefter inte finns and-ra lämpliga lösningar och det finns risk för allvarlig skada kan man ansöka om skyddsjakt hos länsstyrelsen under andra delar av året.

– Ja, tyvärr har vi en situation där allt fler behöver skyddsjaga för att minska risken för allvarliga skador på gröda. I den bästa av världar skulle det bara behövas i undantagsfall, säger Jan-Erik Dalmo.

Jan-Erik Dalmo, vilthandläggare på Länsstyrelsen i Södermanland.

<h3>Camilla Goldfarb</h3> Ålder: 48 år. Bor: Finspång. Familj: Maken Andy och sonen Charlie samt tre retrievers.<h3>Fakta: Dovhjort</h3>Dovhjorten, som är inplanterad i Sverige, varierar i utbredning men finns i större och mindre populationer i Götaland och Svealand. Den sprider sig relativt långsamt till nya platser eftersom den gärna stannar kvar i det område där den har sina brunst- och kalvningsplatser, något som i sin tur leder till stora flockar på en och samma plats. Storleksmässigt återfinns dovviltet mellan rådjur och kronhjort och dess färger kan variera från mörkt gråbrun till vit.Källa: Svenska Jägareförbundet<h3>Jakttider för dovhjort</h3>Hornbärande: 1–30 sept. Endast smyg- och vakjakt, hela Sverige.Alla djur: 1–20 okt samt 16 nov–28 (29) feb, hela Sverige.Hind och kalv: 21 okt–15 nov i Södermanland, Östergötland, Kalmar, Västra Götaland, Skåne och Örebro.Källa: Svenska Jägareförbundet

För vissa är den en resurs i form av ett jaktbart vilt som ger kött i frysen - för andra ett gissel som orsakar stora skador på skog och fält. Dovhjorten väcker känslor.

För Camilla Goldfarb är dovhjorten ett jaktbart vilt.

”Vi ser hjorten som en resurs”

Skog

För vissa är dovhjorten ett gissel som orsakar stora skador men för Camilla Goldfarb är den ett jaktbart vilt som ger kött i frysen.