Inte bara positivt med friare EU-regler

EU:s förre jordbrukskommissionär Dacian Ciolos reform av jordbrukspolitiken gav oss den byråkratiska triumfen förgröningen.

Syftet med denna är att allmänheten ska känna sig trygg med att den får ett något miljövänligare jordbruk i utbyte för sina skattekronor. För bonden gäller det att vidta mått och steg för att förgröna sin verksamhet annars får han eller hon inte ut hela gårdsstödet.

Den som försöker sätta sig in i reglerna för förgröningen drabbas av samma känsla som när man bekantar sig med 3:12-reglerna för företagsbeskattning: den som har skapat dessa regler måste ha velat få bort den aktuella verksamheten. Så svårförståeliga är de.

Förgröningsreglerna är oerhört snåriga. Bland annat ska ekologiska fokusarealer motsvarande fem procent av arealen anläggas, och hur de ska vara beskaffade, vad som får och inte får odlas där och under hur lång tid är detaljreglerat. Olika åtgärder viktas med olika procentsatser. Och ju mer detaljerade reglerna är desto större risk för fel, i ansökningar och i kontroller.

Men förgröningen är nog trots allt inte skapad för att få bort jordbruket i EU. Den nuvarande kommissionären Phil Hogan förefaller vara en pragmatisk man och han har tagit itu med att förenkla förgröningen genast, trots att den, försenade, nya politiken knappt har trätt i kraft.

Det är ett berömvärt initiativ. Vid senaste ministerrådsmötet presenterade Phil Hogan ett antal punkter inom vilka medlemsländerna får större frihet att bestämma över de ekologiska fokusarealerna, något som ministrarna ställde sig bakom. Han aviserade också fler förenklingsåtgärder i höst och nästa år, inom såväl förgröningen som andra delar av den jordbrukspolitik som ska gälla till 2020.

Det är självklart bra, men det finns en risk med att överlåta för mycket till medlemsländerna. Jordbrukspolitikens implementering i medlemsländerna måste till del se olika ut eftersom jordbruket ser så olika ut inom unionen, men alltför stor frihet att göra olika bedömningar är inte bra. Det kan leda till att den gemensamma jordbrukspolitiken i små steg åternationaliseras.

Då kan man vara säker på att svenskt jordbruk hamnar i bakvatten.