Hyllat WTO-avtal har en baksida

Avtalet gäller i första hand förenklade handelsprocedurer. Det är något man måste välkomna. Det kan inte vara rimligt att så mycket tid och pengar går åt till att försvåra varors passage över landsgränser. Folk som är sysselsatta med detta borde kunna ägna sig åt vettigare saker än att agera bromsklossar och frestas bli korrupta på kuppen.

Det är ingen lätt sak att bedöma ett sådant här avtal. Det ska ge ökad handel vilket ger fler jobb i världen och ökat välstånd. Så säger teorin och så är det säkert. Sverige som land har mycket att vinna på frihandeln.

Hur Sveriges och EU:s bönder påverkas av avtalet är också svårbedömt. EU har fortfarande exportstöd, men använder dem mycket sparsamt. De är dock bra att ha som spelkort i kommande frihandelsförhandlingar. EU har redan slopat gränsskyddet för varor från de fattigaste länderna, så där finns inte mycket att ge.

WTO räddar med det nya avtalet sin trovärdighet i sin andra roll, den att vara skiljedomare i handelstvister. Ett land som har extra stränga regler, till exempel i fråga om produktionsmetoder, kan beskyllas för att ha handelshinder och hamna inför en WTO-panel. Med tanke på organisationens syfte, att undanröja handelshinder, så vet man vartåt utslagen lutar.

Det bådar inte gott att höra handelsminister Ewa Björling kommentera avtalet med den svenska regeringen i fortsatta förhandlingar särskilt ska satsa på att minska hindren för handel med bland annat ”gröna produkter”.

Sveriges särregler i fråga om miljö och djurskydd kan inte tillämpas för att hålla andra länders livsmedelsprodukter, framställda enligt andra regler, borta. Därför är det tyvärr svårt att tro att svenska bönder tillhör gruppen ”alla” som tjänar på avtalet.

Att höja ett varningens finger i glädjeyran är trist men nödvändigt. Det är inte matnationalism. Det är att vårda och inte underminera det som vi i Sverige tycker är så viktigt att vi har stiftat lagar och skapat regler för det.