Anders Kristensson

Hanna Hokkanen föder upp kaniner sedan två år. ”Jag vill bidra till att Sverige blir mer självförsörjande”, säger hon.

Hanna Hokkanen är uppväxt på en mjölkgård i Kågemarken, en dryg mil norr om Skellefteå. För snart 10 år sedan flyttade hon tillbaka till gården med sin familj. Hennes far hade avvecklat mjölkkorna ett par år innan och lagårdarna stod nu tomma.

– Jag tyckte det var synd att gården inte användes längre och började fundera på vad jag skulle kunna producera. Men det måste vara något som innebar en rimlig arbetsinsats för mig, säger Hanna Hokkanen.

Hennes man Patrik Hokkanen reste mycket i jobbet och hon var ofta ensam med deras fyra barn. För två och ett halvt år sedan började hon titta på möjligheterna att föda upp kaniner för att producera kött. Efter att ha tagit reda på allt om regelverket och sökt tillstånd för kaninuppfödning byggdes mjölkkornas gamla ladugård om och kaninburar snickrades ihop.

– Kaninburarna har vi ritat själva och de fungerar väldigt bra med spaltgolvet på ena sidan i buren. De är lättstädade. Från början hade jag tänkt mig 78 avelsdjur men insåg att alla småkaninerna inte skulle få plats. Det blev 60 burar till slut med en avelskanin i varje, säger Hanna Hokkanen.

Kaninerna paras varannan vecka och varannan vecka föds 5–7 kullar på gården. När mamman tappar intresset för sin avkomma efter 8 veckor flyttas småkaninerna till en större bur på 18 kvadratmeter, där 30- 50 kaniner bor tillsammans. Efter ytterligare 8 veckor är det dags för slakt.

– Kaniner växer av naturen väldigt snabbt. Slaktvikten ligger på 1,5 kilo och 80 procent av djuret är kött, säger hon.

Hanna Hokkanen ville att gården skulle få nytt liv efter att hennes pappa slutat med mjölkkor. Kaninerna blev starten för Hanna att återuppliva gården. Fler djur är på ingång nu.

Från början hade Hanna Hokkanen inte tänkt slakta djuren själv men eftersom det inte fanns något alternativ inreddes det gamla mjölkrummet till ändamålet. Efter ett par kurser i slaktning och livsmedelshantering började hon göra det själv.

– Första gången var fruktansvärd, berättar hon.

– Jag var rädd att det skulle bli fel men nu går det bra.

I Sverige är kaninkött inte vanligt men i många andra länder i Europa serveras kaninkött till vardags.

– Det gäller att bygga upp efterfrågan. Allt kött som jag producerar går åt. Men jag har inte nått produktionsmålet än på 2 200 kaniner per år. Jag har inte jobbat alls med marknadsföring men ett par reportage i lokaltidningarna har spridit ryktet om mitt kaninkött.

Hanna Hokkanen får många positiva reaktioner på kaninköttet av kunder som aldrig tidigare ätit kanin.

– De tycker att köttet är gott och de uppskattar att det är lokalt producerat. Det känns bra att kunna erbjuda kvalitetskött både till min egen familj och till andra, säger hon.

Kaninerna utsätts för minimalt med stress och de får bra mat att äta. Dessutom bär kaniner inte på några sjukdomar.

Köttet säljer Hanna Hokkanen direkt från gården och, tre dagar i veckan, i saluhallen i Burträsk där en handfull producenter turas om att sälja varandras produkter. Dessutom levererar hon kött till ett par restauranger i Skellefteå som har kaninkött på menyn.

Efter 8 veckor flyttas småkaninerna till stora burar där de växer till sig under 16 veckor.

Ett helt nytt sätt för Hanna Hokkanen att få ut produkterna på är genom Rekoringen.

– Marknader är också kul att vara med på, men ibland missbedömer man hur mycket jobb det är. Jag och barnen gjorde kaninwraps förra året men det gick i ett och jag hann knappt prata med någon kund. Men kaninwrapsen uppskattades!

Till sommaren ska Hanna Hokkanen hålla öppet hus på gården i ett evenemang där Visit Skellefteå kör gratisbussar till olika matproducenter.

– Jag kommer att få engagera hela släkten för att det ska fungera då med matservering och försäljning av kött och ägg, säger hon.

Kaniner växer snabbt, berättar Hanna Hokkanen.

När Hanna Hokkanen bestämde sig för att satsa på kaniner skaffade hon även hönor, kalkoner och vaktlar till gården. Planen är nu att utöka med ett par grisar, några får och getter för att hålla efter markerna.

– För mig handlar det om att dra mitt strå till stacken för att göra både Sverige och oss själva mer självförsörjande, säger hon.

<h3>Allt fler satsar på kaninproduktion</h3>Antalet gårdar som är anslutna till Föreningen Sveriges kaninproducenter tredubblades från 2014 fram till 2018, från 60 gårdar till 182 gårdar.20 000 kaniner per år slaktas av förbundets gårdar men någon statistik på kaninkött förs inte av jordbruksverket därför är siffrorna mycket osäkra. Dessutom finns det många husbehovsproducenter av kaninkött.Det är bara en uppfödare som säljer till butik resten säljs direkt av gårdarna.Kaniner slaktas vid fyra kontrollslakterier samt på gårdslakterier. nollskaligt slakteri, där bara gårdens egna kaniner får slaktas. Italien hade 73 miljoner kaniner 2014 och Kina hade flest i världen med sina 235 miljoner.<h3>Kågemarkens kaningård</h3>Företaget Kågemarkens kaningård drivs som enskild firma.Hanna Hokkanen driver kaningården själv.Kaninerna föds upp i mjölkkornas gamla ladugård på 228 m2 som byggdes om.De flesta kaninerna är av rasen New Zeeland red.Det gamla mjölkrummet är ombyggt och där ligger gårdens kaninslakteri som är ett så kallat nollslakteri.På gården finns även hönor, vaktlar, ankor samt kalkoner. Investeringen ligger på cirka 350 000 kronor som mest gått till ombyggnaden.

Hanna Hokkanen i Kågemarken producerar kaninkött för att bidra till att göra Sverige mer självförsörjande.

Kaninproduktion gav föräldragården nytt liv när korna flyttat ut.

Hon gjorde mjölkgården till kaningård

Djurhållning

Kaninproduktion gav Hanna Hokkanens föräldragård i Kågemarken nytt liv när korna flyttat ut.