Höjda skatter räddar inte svenskt jordbruk

För drygt ett år sedan kom två liknande rapporter, om landsbygdsprogrammets fördärvlighet, från Eso med Ewa Rabinowicz som författare och från Riksrevisionen – på denna plats kallad Rabinowicz 2.0. Nu kom 3.0.

Den här gången gäller det jordbruksstöd i en vidare mening. Det är välkänd kritik som luftas.

Lite intressant är dock att artikeln blir ett inlägg i den nystartade debatten mellan eko och konventionellt. Här sägs att ekoodlingen stöds med en miljard om året, men att det inte har gjort att den har ökat vare sig mätt i hektar eller andel av åkermarken.

Stöd till miljön bör alltså inte ta omvägen över ekoodling, hävdar författarna.

En annan god tanke handlar om incitament för kolinlagring i skog och mark. Sådana behövs om den fulla potentialen ska utnyttjas.

I övrigt är det en sorglig uppvisning i stuprörstänkande och blind tro på skatter som styrmedel. Höj skatten på växtskyddsmedel, inför gödselskatt, fasa ut nedsättningarna i koldioxid- och energiskatterna och överför medel från gårdsstödet till landsbygdsprogrammet, är forskarnas förslag.

Dessa skattehöjningar har ju utan tvivel effekt, de lägger ned svenskt jordbruk och därmed minskar ju, åtminstone delvis, läckage och utsläpp i Sverige.

I den nya rapporten Grön konkurrenskraft, från LRF Konsult, LRF och Jordbruksverket, slås fast att svenska bönder är bra på produktion och produktivitet. Ändå går jordbruket kräftgång på grund av höga kostnader.

Jordbruket är beroende av stöd. Det svenska såväl som EU:s och alla andra länders. Det vore bättre om det inte var så, men vägen till en fullständig marknadsanpassning är lång, och på den vägen ska Sverige inte gå före.

Att tro att ytterligare fördyringar i form av skatte- och avgiftshöjningar skulle förbättra läget för svenskt jordbruk och göra landsbygden mer levande är snudd på dåraktigt naivt.

Skarpa forskarhjärnor skulle i stället ägna sig åt frågan hur man kan förbättra förutsättningarna för jord- och skogsbruk i Sverige.