Höga matpriser inte bara av ondo

Allt fler utsatta människor får undan för undan lite drägligare förhållanden.

FN antog 2000 åtta huvudmål, till exempel att halvera fattigdom och hunger, att bekämpa hiv och att minska barnadödligheten. De flesta målen ska vara uppnådda 2015, men redan i årets rapport noteras att fattigdomsmålen är uppnått. Att halvera antalet människor som saknar dricksvatten samt att bromsa tillväxten av slumområden har också klarats av, och lika många flickor som pojkar får nu börja skolan.

Men mycket återstår. Det finns förstås stora skillnader inom och mellan länder. Och fortfarande går gränsen för vem som räknas som fattig vid blott 1,25 dollar om dagen.

Hungermålet har inte nåtts. I Afrika söder om Sahara är FN:s klassning ”mycket hög hunger” och inget tyder på att målet ska nås 2015. I delar av Asien och Oceanien är det ”måttlig hunger” men utvecklingen går åt fel håll.

Nu förvärras läget genom att livsmedelspriserna stiger till följd av befarade lägre skördar. Det gör att fler människor får svårare att äta sig mätta, men på lång sikt ger högre priser att mer mat produceras.

Prishöjningarna sägs vara USA:s fel för att amerikanerna gör etanol av så mycket majs. För inte så länge sedan var problemet att maten var för billig. Folk svalt då också. När USA delade ut majs till svältande människor kritiserades amerikanerna för att hindra uppbyggnaden av produktion i de drabbade länderna.

Dyr eller billig mat spelar uppenbarligen ingen roll, folk svälter ändå, och i båda fallen verkar det gå bra att skylla på USA.

Men det blir som sagt långsamt lite bättre. Ska hungermålet nås får inte politiker försöka reglera matpriserna, det bromsar bara produktionen. Helt fria marknadskrafter är dock inte bra eftersom jordbruk är en långsiktig verksamhet där det inte går att snabbt tillgodose en ökad efterfrågan. Men på sikt går det, genom att mer areal odlas och att moderna metoder tillämpas på större andel av den redan odlade jorden.