Det var en lång väg för brandvarnaren från de första trevande försöken, tills det fanns massproducerade "diskusar” i miljontals hem.
Hetaste jubilaren 2018 – 50-åriga brandvarnaren
Här är 50-åringen som bör vara med på varenda fest. Den runda "diskus -brandvarnaren" patenterades år 1968 och har sedan dess räddat miljontals liv.
Det började på 1890-talet då det skapades flera olika otympliga apparater. De hade ingen koll på rök utan mätte temperaturen i omgivningen. De slog sedan larm om det blev för varmt.
Det finns en nackdel med värmevarnare, när larmet väl sätter igång så brinner det redan rejält.
Giftgasvarnare
Många försökte därför hitta en bättre metod, utan att lyckas. Lösningen dök i stället upp av en slump.
I slutet av 1930-talet arbetade den schweiziske fysikern Walter Jäger med att ta fram utrustning som kan upptäcka giftgas. Han gjorde ett test med en sensor där jonisering skulle få gasen att ge elektriska signaler. Men inget hände.
För att komma över fiaskot så tände han en cigarett. Till sin egen förvåning så upptäckte han att röken gav utslag i sensorn. I dag används Jägers metod i miljontals hem.
Krävde nätuppkoppling
Dåtidens brandvarnare var inte bara dyra utan även stora och otympliga.
En annan nackdel var att de var uppkopplade mot elnätet där spänningen ofta varierar upp och ner. Det här gjorde att de känsliga sensorerna slog larm när spänningen var för hög – och slog inte larm alls när spänningen var för låg.
De stora förändringarna kom i slutet av 1960-talet, då började man använda batterier som ger ifrån sig en mer jämn spänning.
Den 5 november 1968 patenterades den runda batteriutrustade diskusformade brandvarnaren som vi är så vana vid i dag.
Under 1970-talet började tillverkarna massproducera. Priserna sjönk och miljontals hem fick ett billigt brandskydd.
Så funkar brandvarnare
Det finns två olika typer av teknik i brandvarnare. Oftast används bara den ena av metoderna men ibland även en kombination av de båda.
Joniserande.
Brandvarnaren består av två små kapslar, dels en med lite radioaktivt material och dels en med elektrisk/jonisk spänning. Luft släpps in i den joniserande kapseln och om det finns rök så ändras den elektriska spänningen vilket sätter igång larmet. Joniserande brandvarnare fungerar bäst för varm rök och varnar därför ibland rätt sent.
Optisk.
En ljusstråle, oftast bestående av ultraviolett ljus, skickas till en mottagare. Om det dyker upp rök så bryts strålen vilket sätter igång larmet. Optiska brandvarnare fungerar bäst för kall rök och missar är därför sena när det gäller extremt snabba bränder.