Glöm inte tanken bakom nya politiken

Det många gånger diskuterade förslaget om ett tak för stöden ser ut att bli verklighet. I ett läckt utkast skissas en avtrappning i fyra nivåer för de största gårdarna. Det finns en stark lobby för ett sådant förslag, i skattebetalarnas ögon är det inte snyggt att miljonbelopp går till Europas största godsägare.

Men det finns skäl till att det inte har införts. Den som hotas av reducerat stöd kan dela upp företaget i mindre delar. Det ger samma utbetalning för skattebetalarna att reta sig på, och krångel och kostnader för lantbrukarna. Bara juridik- och ekonomikonsulterna tjänar på detta.

Dessutom går det stick i stäv mot rationaliseringssträvandena att ”straffa” den som expanderar.

Särskilt dumt är det läckta förslagets passus om att inte strypa stödet om det finns många anställda på gården. Vill skattebetalarna ha det så? Bekosta mer arbetskraft än nödvändigt?

I den så kallade hälsokontrollen i slutet av 2008 beslutades om utfasning av en rad kopplade stöd. Nu verkar det som om det ska bli möjligt att koppla på igen, medlemsländer ska kunna agera efter eget gottfinnande.

Det är klart att jordbrukspolitiken måste vara så flexibel att den kan fungera i alla delar av Europa, men som svensk måste man vara uppmärksam på alla tecken på åternationalisering av jordbrukspolitiken.

En annan strävan vid reformer av jordbrukspolitiken är att marknadsanpassa den. Tanken att nu "förgröna” politiken är vacker, men verkar inte helt och hållet gå ihop med marknadsanpassningen.

Den som vill åt den gröna delen av gårdsstöden ska ha permanent betesmark. Vederbörande måste alltså ha betesdjur. Lönsamheten är knackig i nötköttsproduktionen så någon garanti att så många vill förgröna finns inte. Ska sådan produktion stöttas mer för att förgröningen ska bli av så blir skattebetalarna ännu surare.

Det finns anledning att befara att EU-jordbrukets konkurrenskraft försämras om det blir för mycket av ovanstående. Det vore inte bra.