Genteknik för viktig för att väljas bort

Gentekniskt förändrade grödor är en ny företeelse, men utvecklingen av odlingen har varit snabb. Den första gmo-grödan för kommersiell odling kom 1992.

I dag är 75 procent av sojan, 32 procent av majsen och 26 procent av rapsen gmo-sorter. Samt 82 procent av bomullen.

I Europa står allt stilla. Vi väljer bort det som är en framgångssaga i övriga världen.

Två gmo-grödor, en majssort och en stärkelsepotatis, är godkända för odling i EU. De är de enda som två jätteföretag har orkat krångla över alla hinder.

BASF har fått sina fältförsök saboterade och har lämnat Europa – utvecklingen av nya grödor sker nu på andra håll i världen.

Om konsumenterna och politikerna inte vill ha gmo-livsmedel så behövs väl inte någon forskning här? Jo, det är viktigt att Europa är med på banan. Och att Sverige är det.

Vi vill ju gärna gå före i miljösammanhang, vilket i jordbruket bland annat innebär utfasning av växtskyddsmedel som får användas i konkurrentländerna.

Hur ska odlingen då upprätthållas om grödan inte kan skyddas mot skadegörare? Vi får importera livsmedel, framställda från väl besprutade grödor. Är det en önskvärd utveckling?

Och är det vettigt att avstå från odling till exempel av en genmodifierad potatis som är resistent och inte behöver sprutas?

Märkning av livsmedel som innehåller gmo måste välkomnas. Den visar vilka produkter som framställts miljövänligt med få eller inga kemiska behandlingar.

Gentekniken är absolut inte den enda vägen. Men resultaten hittills är uppmuntrande för vad som går att göra med den.

Vad som gör folk så negativa är att gentekniken är i händerna på några få stora företag. Sådana är de enda som har råd att utveckla grödor och orkar få dem igenom byråkratin.

Men enligt professor Sten Stymne på SLU håller viktiga patent från gmo-erans början på att utlöpa. Tekniken har blivit billigare, vilket gör att nya aktörer dyker upp.

Han hävdar att offentliga medel måste till för att stötta forskningen.

Det kan man hålla med om. Det är inte bra att Sverige och EU hamnar ännu mer på efterkälken i fråga om forskning och produktivitetsökning i jordbruket.