Tord Karlsson

Exporten av livsmedel är en stor affär för Sverige och omsatte 2019 nästan 100 miljarder kronor. Men om man rensar bort det som är ointressant för svenskt lantbruk, som kaffe, tobak och fisk, har den krympt till hälften, ungefär 45 miljarder.

Det hindrar inte att det finns stora planer. 2030 är branschorganisationen Livsmedelsföretagens ambition att denna export ska ha mer än fördubblats från 45 till 100 miljarder. Då måste tillväxten vara betydligt högre än i dag.

Det görs satsningar på kartläggning, innovationsstöd och exportfrämjande åtgärder men hittills är utbytet magert. Vi litar fortfarande till gamla säkra kort, det är lång väg kvar till en ny Absolut vodka-succé.

Det är heller inte säkert att de exportsatsningar som görs gynnar svensk produktion. För internationellt verkande företag, till exempel Arla, har det svenska ursprunget inget egenvärde, det är andra faktorer som avgör. Att livsmedelsindustrin hoppas på att exportera sitt processkunnande är inte heller till nytta för en grisbonde eller spannmålsodlare.

Svensk animalieproduktion borde, med sin låga antibiotikaanvändning, kunna ta plats på världsscenen. Men det fungerar tydligen inte. Frustrationen var stor över att vi inte kunde utnyttja den stora efterfrågan på griskött i Kina när de drabbades av afrikansk svinpest.

När nu Kinamarknaden tycks stängd för oss av politiska skäl undrar man vad som är slakteriernas reservplan för att lyfta exporten, om det finns någon utöver försäljning av mindre värdefulla kroppsdelar. Hemmamarknaden är viktig men uppfödarna vill gärna ha ytterligare ett ben att stå på. Det hade varit bra att ha i höstas när priserna på Kinamarknaden rusade.

Mejerisektorns exportframgångar är också måttliga, särskilt i ljuset av den mycket snabbare växande importen, framför allt av ost. Förloraren är den svenska bonden.

Om vi inte kan exportera kött och mejeriprodukter för att produktionen inte räcker, borde exportsatsningen i högre grad se hela kedjan och utgå från uppfödningen och mjölkgårdarna så att tillväxten startar där. Någonstans är länkarna för svaga i dag.

Om det är svårt att slå sig fram på exportmarknaden med svenska animalier, för att den svenska produktionen är otillräcklig, återstår spannmål, raps och proteingrödor. Där är vi bra och kan bli ännu bättre.

Särskilt lyfts havre fram. Det pågår lovande arbete på flera håll som syftar till att förädla råvaran och ge den ett högre värde. Det inger hopp, och det vore välgörande om åtminstone en del av exporten inte var beroende av spannmålsbörsernas upp- och nedgångar.

Det har också odlaren nytta av. Man önskar djuruppfödaren och mjölkbonden samma framgångspotential.

Drömmen om stora exportframgångar för svensk livsmedelsindustri och därmed svenskt jordbruk lever, i alla fall i retoriken. I praktiken ser det annorlunda ut och det finns flera fallgropar som inte framgick av livsmedelsstrategins storstilade formuleringar, skriver ATL:s Tord Karlsson.

Utbytet av exportsatsningarna är hittills magert, skriver ATL:s Tord Karlsson.