Marie Wickberg

Min morfar var motvalls i ordets finaste bemärkelse. När andra funderade över hur bäverfördämningar skulle tas bort inrättade morfar det han kallade ett ”bäverreservat”. Som tack för att de gnagde så fina vandringsstavar till honom, sa han själv. Vad rågrannarna, vilkas marker översvämmades, tyckte om detta framgår inte av historien.

Detta var morfars frivilliga avsättning. Även om begreppet nog inte riktigt hade nått fram till byn Mangskog i Arvika kommun tidigt 1990-tal.

Under de nästan trettio år som förflutit sedan dess har 1,2 miljoner hektar satts av som frivilliga avsättningar. Certifieringarna har varit en viktig motor. I grunden är dock avsättningarna, som görs helt utan ersättning, en del av skogspolitikens sektorsansvar. Skogsägarna som kollektiv ska ta större ansvar än vad lagen kräver.

Men låt oss vara ärliga, väldigt få skogsägare funderar över sitt sektorsansvar när de knallar runt i sina frivilliga avsättningar. Drivkrafterna ligger någon annanstans. I en vilja att bevara höga naturvärden naturligtvis men också i ett vackert träd, en sällsynt orkidé, världens bästa svampskog eller graven för gårdens sista ardenner.

Drivkraften i en död ardenner är inte särskilt lätt att beskriva för en byråkrat. Ändå är just respekten för de individuella drivkrafterna det viktigaste vi har om vi ska få fler frivilliga avsättningar. Framför allt bör vi inte skapa system som verkar i motsatt riktning. Därför är utredningen om uppföljning av de frivilliga avsättningarna, som nyligen presenterades av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, så oroväckande.

Myndigheterna är bekymrade över att så få skogsägare svarar på de enkäter som tidigare skickats ut och konstaterar att det i viss mån beror på att skogsägarna saknar förtroende för hur uppgifterna kommer att hanteras.

Därför föreslår utredningen i remissversionen att om de enskilda skogsägarna inte skärper sig och svarar bättre på enkäterna kommer man att införa något som kallas uppgiftslämnarskyldighet. I praktiken skulle det innebära att skogsägare, enligt lag, är skyldiga att redovisa uppgifter om sina frivilliga avsättningar.

Här behöver man påtala det uppenbara: Att följa upp ett frivilligt åtagande med en tvingande metod är väldigt bakvänt.

Myndigheterna behöver backa tillbaka ett par steg, stänga dörren till uppgiftslämnarskyldigheten och i stället fundera över två saker: Hur stärker vi skogsägarnas drivkrafter att även i framtiden göra frivilliga avsättningar? Hur återuppbygger vi förtroendet mellan skogsägarna och myndigheterna?

En uppgiftslämnarskyldighet för de frivilliga avsättningarna skulle vara ett stort steg bort från grundpelarna i vår skogspolitik. Sannolikt skulle heller inte resultatet bli en mer rättvisande bild av kvalitet och varaktighet i avsättningarna. Jag vet nämligen vad motvalls-morfar hade gjort om han fått ett brev från staten med krav på att i detalj redovisa läge, omfattning, varaktighet och kvalitet på sitt bäverreservat. Han hade låtsats som att det inte fanns.

Kommunikationschef Mellanskog

En skyldighet att lämna uppgifter om frivilliga avsättningar är ett steg i helt fel riktning och går emot grundpelarna i svensk skogspolitik, menar ATL:s krönikör Marie Wickberg.

”Myndigheterna behöver backa tillbaka ett par steg”.

Krönika: Frivillighet stärks inte av fler skyldigheter

Lantbruk

En skyldighet att lämna uppgifter om frivilliga avsättningar är ett steg i helt fel riktning och går emot grundpelarna i svensk skogspolitik, menar ATL:s krönikör Marie Wickberg.