Fredrik Stork

Anledningen bakom mitt, något djärva, påstående stavas artificiell intelligens. Det är en teknik som kommer att revolutionera många branscher och som flera av de stora utvecklarna av digitala lantbrukstjänster redan har börjat snegla på. Dit hör bland annat <a href="https://www.atl.nu/lantbruk/techbolag-tar-upp-kampen-om-lantbrukssektorn/">Yara och IBM,</a> som nu har som ambition att bygga världens ledande lantbruksplattform – med målet att koppla ihop hela matkedjan från jord till bord.

Bara visionen ger oss anledning att stanna upp en kort stund. För vad betyder det ens? Jo, att bolagen planerar att samla ihop all lantbruksdata som du någonsin kan tänka dig (nu och i framtiden existerande), för att öka skördarna och minska matfusket, koldioxidavtrycket och avskogningen i världen.

När frågan om vem som äger lantbruksdatan formades för några år sedan hade nog få ens föreställt sig en framtidsvision som denna. I stället tror jag att många tänkte sig att lantbrukarna skulle samla in data om den egna gården för att öka sina skördar. Det var också därför som vissa blev så rädda om sin data, just för att de visste att den var värdefull för företag som skulle vilja räkna på den någon gång i framtiden.

Men i dag finns det nog inga aktörer som tänker sig att lantbrukarna enbart ska räkna på sin egen gårdsdata. I stället skissar tjänsteleverantörerna uteslutande på att koppla ihop data från tusentals fält, för att sedan låta den artificiella intelligensen dra slutsatser som människan aldrig skulle kunna dra på egen hand.

Och eftersom intelligens primärt inte handlar om att samla in data, utan om att bygga kunskap, blir frågan om vem som äger lantbruksdatan plötsligt inte intressant längre. För så fort den artificiella intelligensen får tillgång till datan, så kommer den att börja räkna på den. Därför kan du som bidrar med datan heller inte ta tillbaka den, för hur skulle det se ut? Då skulle du plötsligt dra ifrån värdefull kunskap som skulle minska skördarna i världen.

I stället får vi nog se de digitala tjänsterna som prenumerationslösningar där lantbrukarna bidrar med sin data för att få något tillbaka, i detta fall i form av högre skördar.

Men även om resonemanget bara gäller de största och mest högspecialiserade tjänsterna är frågan om äganderätten inte helt obetydlig i sammanhanget. I teorin skulle jättarna exempelvis kunna sälja datan vidare till tredjepartsaktörer, och för mindre tjänsteleverantörer som drönarföretag gäller även det omvända resonemanget, eftersom deras data skulle kunna säljas till jättarna.

Att läsa igenom avtalstexterna före påskriften kommer alltså vara ett lika gångbart affärstips i morgon som det är i dag.

Läs också: <a href="https://www.atl.nu/lantbruk/techbolag-tar-upp-kampen-om-lantbrukssektorn/">Teknikjättar rustar för att revolutionera lantbruket</a>

Frågan om vem som äger lantbruksdatan har seglat upp som en av de viktigaste inom lantbruket. Men låt er inte förblindas. Just nu går den digitala utvecklingen så snabbt att detta snart inte är en viktig fråga längre, skriver ATL:s teknikreporter Fredrik Stork.

KRÖNIKA: Därför har frågan snart spelat ut sin roll.

Vem som äger datan är snart inte viktigt längre

Teknik

KRÖNIKA: Fredrik Stork slår hål på myten om äganderätten, och förklarar varför frågan om vem som äger lantbrukets data inte är lika viktig som den var i går.