Lars Wiberg

”April våt och kall fyller bondens lada all…” med detta citat från bondepraktikan bör vi kunna se fram emot en god vallskörd i år. Om tre till fyra veckor är det dags i de sydliga delarna av landet att dra igång ensileringen. Kvaliteten på vallfodret avgör om det kommande året blir lyckosamt. Trots allt mer sofistikerade vallskördemaskiner och ensileringsteknik hör man varje år sorgliga historier om hur mjölkmängden rasar när man byter till ett ensilage som inte är av bästa kvalitet.

När miljöfrågorna och jordens överlevnad diskuteras sägs det sällan något positivt om våra livsmedelsproducerande husdjur, allra minst om mjölkkorna. I SVT:s program ”Den sista skörden” beskrev man hur åkermarken på många håll i världen håller på att förlora sin bördighet och risken att den ska bli helt odlingsoduglig är överhängande. Ensidig odling av ettåriga grödor och intensiv användning av bekämpningsmedel och handelsgödsel angavs vara orsaken. Bristen på stallgödsel och fleråriga grödor utarmar åkermaken.

Här kommer de annars så förhatliga mjölkkorna in som jordens räddare. Kanske inte i första hand planeten jorden, men väl jorden vi odlar och som är en förutsättning för mänskligt liv i dagens omfattning. En av många uppgifter i programmet var att om mullhalten i klotets åkermark höjs med två procent binder man in hela överskott av koldioxid som finns i atmosfären.

Så många fler mjölkkor i Sverige kan vi kanske inte hoppas på. Ett par sänkningar av mjölkpriset nu i vår kyler av investeringsviljan. Trots allt finns det företag som vill expandera. Här önskar man att myndigheterna skulle stå på kö för att bistå med glada tillrop och tydliga besked om investeringsstöd och andra främjande åtgärder som redan finns i systemet. Men icke, länsstyrelserna och Jordbruksverket vill jag upphöja till lantbrukets största hot och fiende och den mest opålitliga affärspartner man kan tänka sig.

Vi har fått en livsmedelsstrategi där ökad produktion är det genomgående temat men den verkställande myndigheten, länsstyrelserna, tycks helt sakna ambition att bejaka lantbrukets utveckling. Kanske borde man tilldela länsstyrelserna ett tydligt resultatmål där de ska se till att produktionen av livsmedel ska öka i länet enligt livsmedelsstrategins mål. Stora ord i ett riksdagsprotokoll ger ingen verkan om man inte ser till att strategin ger avtryck i det dagliga arbetet där de faktiska besluten fattas.

Fyra hundra djurenheter är gränsen för när MKB, miljökonsekvensbeskrivning, skall genomföras. Det motsvarar strax över 300 mjölkkor plus rekryteringsdjur – ingen uppseendeväckande stor besättning idag. Miljöreglerna skall följas med spridningsareal, gödsellager och byggnader anpassas för bästa djurhälsa, det är de flesta överens om, men det skall inte ta flera år att få sin ansökan beviljad.

För den stora, eller snarare lilla, skaran mjölkbönder som kämpar på med att göra det bästa av det befintliga företaget ser framtidsutsikterna rätt så skapliga ut. Mjölkpriset de närmaste månaderna känns visserligen oförutsägbart men det dröjer ett halvår till innan de i Nya Zeeland drar på för fullt och vi får hoppas att irländarna inte dränker och sänker mjölkmarknaden här i Europa.

Mjölkkorna kan rädda vår jord. Kanske inte i första hand planeten jorden, men väl jorden vi odlar och som är en förutsättning för mänskligt liv i dagens omfattning, skriver Lars Wiberg i veckans krönika angående livsmedelsstrategin.

"Länsstyrelserna och Jordbruksverket är lantbrukets största fiende och den mest opålitliga affärspartner man kan tänka sig" skriver Lars Wiberg på Ölands sparbank.