Fördyrande särregler fortsätter ge problem

Det är glädjande att värdet ökar, inte minst för att den långsiktiga trenden har varit minus två procent om året. Men man ska vara försiktig med att prata om trendbrott.

De svenska priserna sätts i hög grad av världsmarknaden och inte alls av LRF, och om höjda priser kombineras med god skörd som i fjol så ökar förstås värdet. Och även om vi har internationella priser så har vi nationella kostnader vilket lägger sordin på glädjen.

Det är alltså lika aktuellt som förut att arbeta för den svenska primärproduktionens konkurrenskraft. Något uttalat mål för den finns såvitt jag vet inte utom det som står i landsbygdsminister Eskil Erlandssons vision om Matlandet Sverige: "Produktionen av livsmedel ska öka i Sverige och lönsamheten inom primärproduktionen ska öka."

Det står också att "primärproducenter av livsmedel ska ha konkurrensvillkor likvärdiga med dem som kollegorna i resten av Europa har".

Hur är det då? Ja, den som frågar en svensk jordbrukare får nog till svar att det fattas en del. Frågar man landsbygdsministern får man förmodligen till svar att en hel del har gjorts.

Man kan till exempel titta på den katalog av åtgärder som den så kallade högnivågruppen redovisar på www.regeringen.se/content/1/c6/19/30/73/7440a117.pdf. Det är en rätt omfattande lista. Men ändå räcker det inte för att man ska kunna slå fast att ett trendbrott för primärproduktionen har inträffat.

Vi har fortfarande fördyrande särregler i Sverige. Djurskyddskraven är som bekant svåra att ta betalt för, och att den offentliga sektorns upphandling ska ge någon draghjälp i längden är svårt att se.

Det är en paradox att de hurtfriska råden om att "producera det som efterfrågas så går det bra" inte kan följas. Lagen förbjuder den svenska djuruppfödaren att producera det större delen av marknaden vill ha, det vill säga kött utan svenskt djurskydd.