Flexibel lagstiftning utan tricks måste till

Med de numera kraftigt fluktuerande på jordbruksprodukter är det svårt att fastställa en arrendeavgift som uppfattas som rimlig av båda parter över en längre period.

Här är lagstiftningen begränsande. Arrendet ska bestämmas i kronor och den får inte kopplas till något, till exempel spannmålspriset. Den får inte heller justeras i efterhand.

I mitten av 1990-talet hade andelen arrenderad åkermark stigit till 46 procent, men andelen har sedan införandet av EU:s gårdsstöd 2005 sjunkit till 39 procent. Gårdsstödets införande gjorde att jordägare lockades att ta tillbaka marken från arrendatorn för att få stödet.

Hundratusentals hektar åker odlas inte. En hel del av dem skulle kunna odlas av en granne. Efterfrågan på mark finns, men gårdsstödet begränsar utbudet.

Antalet gårdsarrenden (med bostadshus) har minskat kraftigt till 3 500 beroende dels på att antalet jordbruksföretag minskar trendmässigt, dels på att stora jordägare som kyrkan, staten och kommuner gallrat bland gårdsinnehaven.

Antalet sidoarrenden (utan bostad) ökar i stället, enligt LRF har varje jordbruksföretag i genomsnitt 3,4 sidoarrenden.

Arrendelagstiftningen har fungerat bra under lång tid. Men man kan inte blunda för att om omvärlden förändras kan även det bästa regelverk behöva anpassas.

Det finns också goda skäl emot alltför genomgripande förändringar. Arrendatorns trygghet och möjlighet att planera långsiktigt måste naturligtvis vägas in.

En lagstiftning som är flexibel och förmånlig för både jordägare och arrendator utan att de ska behöva ta till diverse tricks måste till. Utvecklingen mot allt fler ettåriga sidoarrenden, som inte omfattas av besittningsskydd, är ett tecken i tiden.

Traditionen med muntliga avtal måste brytas. En ordning som gör att de obrukade hektaren släpps ut på arrendemarknaden vore önskvärd.

Justitiedepartementet funderar på om arrendelagstiftningen ska utredas. Sluta med det, sätt i gång arbetet med en översyn genast.