Finland håller jordbrukets fana högt

Sverige har efter inträdet i EU i stort avvecklat allt som har med beredskap att göra.

Vi har inga lager av vare sig livsmedel eller bränsle. EU:s mål för livsmedelsförsörjningen är det som vi lutar oss mot.

Är det klokt? Och har Sverige ett ansvar att bidra till den globala matförsörjningen?

Det här diskuterades vid ett seminarium ordnat av KSLA, SLU, Stockholm Environment Institute och LRF.

En sak blev klar för åhöraren: i Finland är inställningen till jordbruket en annan än den svenska.

Johan Åberg, verksamhetsledare vid Svenska lantbruksproducenternas centralförbund (SLC) berättade att med drygt två miljoner hektar åker har Finland inga förhoppningar om att försörja världens befolkning, men Finland har "en klar strategi om att vi inte ska ta maten från fattiga människors bord".

Att Finland inte skulle ha försörjningsmål eller beredskapslager är otänkbart.

Produktionen av mjölk, griskött, ägg, spannmål och potatis är tillfredsställande, men självförsörjningsgrade på nötkött är lite sämre, "bara" 87 procent.

– Men vi jobbar på att bli bättre, sa Johan Åberg.

Han berättade vidare att de två dominerande handelskedjorna båda har lanserat nya köp finskt-kampanjer.

Utmaningar finns dock, inte olika de svenska: till exempel stränga produktionskrav men låga avräkningspriser och beroendet av importerat proteinfoder.

Att det i Finland finns en stark politisk uppbackning bakom jordbruket och att hela kedjan från jord till bord drar åt samma håll är dock tydligt.

Annat är det i Sverige. Frihandeln är helig, och jordbruket kan gärna offras om andra delar av näringslivet kan få marknadstillträde någonstans.

Inte ens olagligt griskött kan få en svensk minister att ryta till så det hörs och etanol kan gärna importeras även om den slår ut svensk etanol med högre klimatnytta.

Det kan knappast sägas vara ansvarstagande att medvetet montera ned vår förmåga att producera mat och därmed låta andra försörja oss.

Finland gör vad det kan. Inte Sverige.