Fettskatt dryper av lusten att detaljstyra

250 gram smör kostade i fredags 15,50 danska kronor, i dag 18,10. En dansk tvåbarnsfamilj får lägga ut en dansk tusenlapp mer per år för maten om konsumtionen inte ändras. Den nya röda danska regeringen vill dubbla fettskatten.

Syftet är förstås vällovligt. Andelen överviktiga människor är stor och växande, i Danmark som i en lång rad andra länder.

Men en fettskatt, som också har många förespråkare i Sverige, förefaller vara ett för trubbigt verktyg för att desarmera fetmabomben.

Det är svårt att tro att den får någon särskilt stark styrande effekt mot hälsosammare livsmedel, och ännu svårare att tro att fetman skulle minska.

För om det nu är så att det inte är fettet utan kolhydraterna som ligger bakom överviktsproblemen så blir det rent kontraproduktivt.

Om den danska konsumenten lägger om sina inköp på grund av fettskatten är det väl troligt att det dyrare köttet och mejeriprodukterna ersätts med billigare bröd och pasta – som innehåller kolhydrater.

En fettskatt är snarare ett sätt för den danska regeringen att ta in 1,2 miljarder danska kronor extra till statskassan.

Den vållar en dyr extra administration för livsmedelsföretagen, Arla har i danska medier uppgett att fettavgiften kostar företaget 4–5 miljoner danska kronor i administration och 125 miljoner i omsättningstapp.

Bornholms Andelsmejeri slopar 20–25 produkter på grund av administrationskostnaderna; ett dyrare och minskat utbud blir alltså resultatet.

Men värst är att en fettskatt är ett typexempel på politisk klåfingrighet, på tron på styrning uppifrån och lusten att detaljstyra människors liv.

Vad kommer härnäst när de sociala ingenjörerna tänkt till? Koffeinskatt? Saltskatt? I Danmark finns redan sockerskatt.

Tack och lov verkar inte svenska politiker känna något större sug efter fettskatt. Socialminister Göran Hägglund säger så här:

– Jag tror på upplysning, skolans viktiga roll och personligt ansvar.

Det har han sannerligen rätt i.