Farlig frihet med många undantag

Varje reforms ambition är att förenkla. Något som slår fel varje gång. Förgröningen är denna reforms exempel, jordbrukskommissionär Dacian Ciolos idé om hur skattebetalarna ska få miljövård via jordbrukspolitiken. Eftersom förhållandena varierar så kraftigt kan man inte ha en regelbok för förgröningen utan flera, och vips har alla förenklingssträvanden gått om intet.

För svensk del har dock reglerna för förgröningen nu justerats till det bättre.

De senaste reformerna har styrt politiken mot avreglering och marknadsorientering. Nu verkar denna utveckling ha bromsat in. Sockerkvoterna får en tvåårig frist, nu ska de bort 2017, och det finns öppningar för produktionskopplade stöd: EU-parlamentet vill att länderna ska kunna koppla 15 procent av direktstöden, ministrarna 7 och kommissionen 5.

Det är inte en önskvärd utveckling, men kanske nödvändig för att produktionen inte ska rasa i EU.

Frågan om hur gårdsstöden ska utjämnas inom och mellan länder har tonats ned. Länderna får större frihet att bestämma hur det ska gå till och takten i förändringarna. Länderna får också bestämma över stödtakets utformning, stöd till nystartade och stöd till små företag.

Ministrarnas överenskommelse visar på dilemmat med en gemensam politik.

En politik för alla är en god tanke, men många undantag måste beviljas för att politiken inte ska medverka till att produktion slås ut i områden som kommer i kläm om reglerna inte är flexibla.

Men det innebär också en viss åternationalisering. Det kan vara frestande för en minister att använda friheten undantagen ger till att gå antijordbrukslobbyn till mötes framför att tänka på jordbrukets konkurrenskraft. Friheten gör också att produktionsgrenar kan gynnas eller missgynnas i olika medlemsländer.

Nu ska ministrarna, parlamentet och kommissionen enas. Nya kompromisser väntar, men inriktningen mot en grönare politik ligger fast. Förhandlingar inleds den 11 april, i slutet av juni ska det vara klart.