facebooktwittermail d
Vi har byggt om och förbättrat Mina sidor! Det innebär att du måste logga in igen för att komma åt ditt konto. Hör gärna av dig till Kundservice om du upplever problem.

En ständig kamp för självklarheter

Svenska bönder har ständigt tvingats att föra en kamp med de politiska beslut som fattats. Det har varit en kamp emot importkött, dieselskatt och alla möjliga särregler, skriver ATL:s politiske redaktör Lars Vernersson.

För rätt exakt 25 år sedan var det hårda bud i Bondesverige. Bönder höll vakt dygnet om i Malmö hamn. Där låg ett parti polskt rågvete som var ”olagligt” eftersom det kunde importeras utan införselavgift.

Under den reglerade tiden var spannmålsimport förstås kontroversiellt när Sverige samtidigt måste lyfta ut spannmål med exportstöd.

Bråket slutade med att införselavgift infördes. Var bönderna ömkliga bidragsvurmare och regleringsivrare?

Man kan också se deras aktion som ett rop på fair play. För det var en omtumlande tid. 1990 års jordbrukspolitik med avreglering och LRF:s ”spårbyte”. Snart kom ansökan om EU-medlemskap och ny politik igen.

Rågvetebråket är bara ett exempel på den kamp för rimliga villkor som bönder i decennier har fått utkämpa. Socialdemokratisk, borgerlig, rödgrön eller allians – alla sorters regeringar har varit likadana i oviljan att göra något som gjort skillnad.

Det har varit kamp emot importkött, dieselskatt, alla möjliga särregler, handeln, lågprisvurmande politikers önskan om billigare mat…

Politiker på lägre nivå bör också rannsaka sig. Dubbelmoralen i den offentliga upphandlingen har varit uppenbar i tio års tid men först nu börjar kommuner tänka om.

”Stolt men inte nöjd” brukar politiker säga när de ska recensera sig själva. Men stolt kan väl ingen vara som har haft med det svenska jordbrukets nedgång att skaffa?

Några exempel. Sockerbetsodlingen på Gotland, Öland och i Kalmar är borta liksom alla bruk utom ett. Grisbönernas antal är nere på drygt 1 000. Nu slås mjölkbönder ut, inte minst de nyinvesterade och rationella.

Nej, stolt kan ingen vara som avskaffat 15 000 jobb på tio år och fått ned självförsörjningsgraden till 50 procent. Och ingen kan säga att man inte visste, allt finns i offentlig statistik, till exempel om jordbrukarhushållens inkomster. För en näring med höga kostnader och särregler är kräftgången garanterad.

Så, politiker på alla nivåer, varför måste det vara en sådan kamp för självklarheter? Nu sätts hoppet till en livsmedelsstrategi och en konkurrenskraftsutredning. Men vi vet egentligen redan vad som krävs. Se till att det händer något. Nu.