Ekoodling räddar inte svenskt jordbruk

Det är bra att frågan lyfts, men det är tråkigt att debatten följer de gamla vanliga linjerna.

Det vill säga ett virrvarr av åsikter slås i huvudet på meningsmotståndaren. Det är alltså som vanligt när jordbruk och jordbrukspolitik diskuteras – det är svåra och mångbottnade ämnen som inte låter sig avgöras med ett par tvärsäkra yttranden.

De som tycker till blandar perspektiven – än är det officiella avkastningssiffror, än är det försöksresultat.

Än är det svenska förhållanden, än är det världens. Än är det 100 procent eko, än är det 0 procent. Än är kon och köttätandet boven, än är kon en förutsättning för näringstillförseln. Det är kemikalier hit och naturliga gifter dit och upptag och utsläpp av näring och klimatgaser och äpplen och päron huller om buller.

Vissa fakta gäller dock.

Ekoodlingen räddar inte det svenska jordbruket. Till det är den alltför liten. Därmed inte sagt att den inte ska få finnas eller inte kan växa. Självklart ska efterfrågan mötas, och de som kan tjäna pengar på detta ska göra det.

Ekoodlingen räddar inte världen. Världens befolkning 2050 försörjs inte genom att vi producerar mindre, med lägre produktivitet och med mer utsläpp per produktenhet. Det vill säga med den ekoodling vi har i dag.

Därmed inte heller sagt att den konventionella odlingen räddar världen. Till det är den alltför fossilberoende och på sikt hämmad av knapphet på fosfor.

Jordbruket behövs för matförsörjningen. Allt jordbruk innebär miljöpåverkan. Därför är det inte schyst av ett land som Sverige att exportera miljöpåverkan genom att minska vår inhemska matproduktion.

Både den konventionella och den ekologiska modellen måste utvecklas, och båda sidorna måste lära av varandra. Ett tungt ansvar ligger på forskningen, inte minst på växtförädlingen.

Till sist: den ekologiska odlingen behöver granskas. Den har fått status av ”media darling” och som det politiskt korrekta, och därmed sluppit kritik.

Inte minst politiker behöver upplysning, om båda produktionssätten.