Edvard Hollertz

På Valborgsmässoafton gick remisstiden ut för Skogsutredningen. Med ett riksdagsval nästa år är tiden knapp för att förverkliga utredningens förslag.

Mycket kan hända men redan nu står en sak klar. Det i sak enkla löftet om att stärka äganderätten till skog har utvecklats till en mycket komplicerad historia.

I januariavtalet, som ingicks mellan S, MP, C och L, är punkt 26 att värna och stärka den privata äganderätten till skog. Det var ett krav från Centerpartiet för att stödja de rödgröna. En gång strandande regeringsförhandlingarna när S inte ville gå med på punkten om skogen. Men trägen vinner. Centern gick segrande ur förhandlingarna. I alla fall tillfälligt.

Från början var den tillsatta utredningen en äganderättsutredning med en ganska klar politisk intention om att stärka markägarnas ställning kontra andra intressen som gör anspråk på skogen.

Behovet av ett sådant politiskt klargörande var – och är – stort. Skogsbruk förbjuds på allt större arealer av staten, ibland utan att ersättningsfrågan är löst. Allmänhetens anspråk på skogen växer. I det läget behöver politiken sätta ner foten och klargöra att skogsägarna har en särställning genom sitt ägande.

Tyvärr började den utredning som skulle leverera förslagen på hur äganderätten skulle stärkas att svälla. Snart blev Äganderättsutredningen till Skogsutredningen. Plötsligt var hela den svenska skogspolitiken uppe för omförhandling. Och den utredare som skulle stärka markägarnas ställning förklarade att cirka en halv miljon hektar produktiv skogsmark i nära anslutning till den fjällnära gränsen bör skyddas, oavsett vad markägarna tycker.

Hur kunde då den utredning som skulle stärka enskilda markägares ställning komma att ifrågasätta 7 000 markägares ägande?

En förklaring lär gå att finna i hur staten förhåller sig till kniviga konflikter likt den i skogen.

Den idé som är rådande i staten är att samla alla motstridiga intressen runt ett förhandlingsbord och få alla att komma överens. Så om bara naturskyddsföreningar, fågelklubbar, friluftsorganisationer, industri och skogsägare sitter runt samma bord så kommer man att enas.

Problemet är bara att den här modellen inte fungerar i skogen. För det finns en sida som har nästan allt att vinna i en förhandling om vad vi ska göra med skogen – de natur- och friluftslivsintressen som inte äger marken. Och en sida har det mesta att förlora – skogsägarna vilkas skog det är som det ska förhandlas om.

Den politiska intentionen med januari­avtalets punkt 26 verkade glasklar. Överenskommelsen var att påtala och stärka markägarnas särställning. Det handlade inte om att samla alla intressen runt förhandlingsbordet, med risken att än mer försvaga äganderätten. Fast det som skedde var att Skogsutredningen samlade alla runt bordet utan att politikens krav om att stärka äganderätten först hade genomförts.

När allmänhetens anspråk på skogen växer måste politiken sätta ner foten och värna skogsägarnas särställning genom sitt ägande, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.

Politiken måste stärka skogsägarnas äganderätt.

”Vad hände med äganderätten?”

Företagande

När allmänhetens anspråk på skogen växer måste politiken stärka skogsägarnas äganderätt.