Edvard Hollertz

Med våren kommer längtan till naturen. När solen smeker och de första blommorna tittar fram är det många som ger sig ut i skog och mark. Vandrarna är i en del områden ett lika säkert vårtecken som flyttfåglarna.

Att allmänheten får röra sig i naturen är fantastiskt. Det ger välbefinnande för människan och förståelse för djur, natur och lantbruk. Den som ser betande djur hålla landskapet öppet bör vara mer benägen att köpa lokalproducerat.

Men trots allemansrättens förtjänster finns problem. Det är oroande att den sakta verkar omfatta allt mer – och allt mer inskränka äganderätten.

Begreppet allemansrätten myntades på 1930-talet. I dag säger regeringsformen att ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Men det är ungefär det. Och då allemansrätten inte är direkt definierad i lag blir den det som blir kvar mellan de lagstadgade skydden för hemfrid, markägarens ekonomiska intressen, naturskydd och de begränsningar som uppstår i användningen och bruket av mark för exempelvis lantbruk.

Enkelt uttryckt betyder allemansrätten att markägare får tåla att människor passerar eller tillfälligt vistas på deras mark. Men den springande punkten är hur mycket markägarna ska tåla.

Det är uppenbart att en del av dagens markägare får tåla mer än tidigare generationer. Runt städerna har allmänhetens tryck på marken ökat markant.

I de områden där många rör sig verkar även kraven öka med följden att jord- och skogsbruk försvåras. Redan 2017 meddelade statliga skogsbolaget Sveaskog att det börjar sälja skogsmarker runt städerna på grund av allmänhetens anspråk.

Vad allmänheten gör med stöd av allemansrätten har också ändrats. Ta cykeln som exempel. Under 1900-talets första hälft, när framförandet av cykel ansågs ingå i allemansrätten, var den främst ett transportmedel för lokalbefolkningen till och från jobbet. Den var tung och otymplig. I dag går en mountainbike att trampa genom svår terräng för nöjes skull. Själva cykeln och syftet med den har ändrats kraftigt. Det kan därför ifrågasättas om mountainbikes överhuvudtaget ska omfattas av allemansrätten. Även hästen används i dag på ett annat sätt och i ett annat syfte än när allemansrätten definierades.

Allmänhetens bär- och svampplockning har också det förändrats. Det som var lokalbefolkningens plockning för husbehov anses i dag ge hitflugna bärplockarlag från andra sidan jorden rätt att tömma en skog på bär.

Särskilt om politiken menar allvar med ambitionerna kring naturturism kan inte markägarnas inkomstmöjligheter försvinna den ena efter den andra genom att allemansrätten sakta sväller likt en sufflé. Ska naturturismen blomstra krävs att det är lönsamt att underhålla cykelvägar och hålla fina svampskogar för utomsocknes.

Allemansrätten är fantastisk. Men den bör begränsas.

Trots allemansrättens förtjänster finns problem. Det är oroande att den sakta verkar omfatta allt mer – och allt mer inskränka äganderätten, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.