Den slutsatsen blir inte lätt att sälja

Så det är med viss bävan man öppnar Naturskyddsföreningens 104:e årsbok, Jorden vi äter. Men den ersätts snart av funderingar.

Författare är Ann-Helen Meyer von Bremen, frilansjournalist inriktad på jordbruk och mat, och Gunnar Rundgren, ekolantbrukare som startade Krav och numera är konsult. De har rest till nio länder på fem kontinenter och studerat jordbruket.

De hävdar att världens matförsörjning inte kan gå till som i dag, det är inte hållbart. Men det är inte bondens fel. Inte i-landsbondens, inte u-landsbondens. De är lika fast i ett orimligt system där ingen tjänar pengar. Stor, liten, konventionell eller ekologisk spelar ingen roll. Och alla tror att om de bara kan utöka så skulle det bli bättre.

Men systemet får aldrig nog. Utslagning, ödegårdar i såväl avfolkningens Värmland som i industrijordbrukets Mellanvästern, mångfalden i butiken består egentligen av likartade produkter i olika förpackning, 900 miljoner människor lider av hunger medan 1 500 miljoner är överviktiga. Kalorierna räcker, men inte ens frihandel kan fördela dem. Matpriset är inte det riktiga priset, det som inkluderar miljöproblemen industrijordbrukets för med sig.

Eländeskatalogen i boken är lång. Frihandelns fördelar är uppenbara men finns det en gräns för hur fri den ska vara? Är det rimligt att de små mängder som handlas mellan länder ska få så stor effekt på avräkningspriserna överallt?

Boken föreslår, föga överraskande, ekologisk odling som en lösning. Den har potential att bli effektivare, men ändå är det svårt att tro på att den är svaret. Avgifter på sådant som är dåligt tillsammans med ersättningar för det som är bra föreslås också, liksom begränsningar av handeln. Men hur ska det gå till? Risken för att vi bygger in ineffektivitet i matproduktionen är andra sidan av matmyntet.

Slutsatsen är att i framtiden blir maten dyrare och fler måste arbeta i jordbruket. Det lär inte bli lätt att få dagens konsumeter att spela med, ändra sina konsumtionsvanor och betala mer.