Marcus Frennemark

Gräset är frodigt grönt, men betesvallen innehåller också mycket vatten, särskilt en regnig höst som denna.

Det innebär att djuren får i sig mer vatten i varje tugga och måste äta mer för att få i sig vad de behöver.

– Det är lätt hänt att man överskattar värdet av betet på hösten och låter kvigorna gå ute för länge. Det är enkelt och lättskött så länge de går ute, men tappar de i hull kostar det tid och foder i stallet för att få dem att växa igen, säger Anna Ericsson.

Hon har en hypotes att kvigorna inte växer som de borde och håller därför på att dokumentera djurens tillväxt under betesperioden på två gårdar i Skåne.

I våras mättes ett antal kvigor med viktmåttband i samband med betessläppningen. Vid installningen ska de mätas igen.

– Det är ett litet test i all hast, men om det visar sig att iakttagelserna stämmer får vi gå vidare och göra ett större försök nästa år.

Anna Ericsson tror att många mjölkföretag förlorar på att kvigorna går ute för länge på hösten.

Anna Ericsson är rådgivare hos Anders och Marita Olsson som driver en mjölkgård med 150 högavkastande kor utanför Munka Ljungby.

Anders Olsson upplever att avkastningen under första laktationen ofta blir sämre än vad som kan förväntas efter kons utfodring och genetik.

– Jag har sett djur utomlands som aldrig är ute. De ser ut att vara bättre förberedda inför första kalvningen. Det krävs riktigt bra bete för att klara det. Och att stödutfodra på bete blir aldrig som ha dem inne.

Sensommaren och hösten är en intensiv tid på gårdarna: vall-, spannmåls- och majsskörd, halmbärgning och ofta byggreparationer som ska vara klara innan rekryteringsdjuren kan tas in.

– Visst har det hänt att kvigorna varit ute för länge och hunnit tappa i hull innan vi fått in dem, säger Anders Olsson, som planerar för installning i början på oktober.

Det tycker Anna är helt i sin ordning.

– Jag ser många gårdar som låter kvigorna gå ute mycket längre, ibland långt in i november och det är definitivt för länge, säger hon.

En välnärd kviga på ett bete som fortfarande håller måttet.

En aspekt att beakta är beteskravet. I södra Sverige måste rekryteringsdjuren vara ute på bete i minst fyra månader.

– Ska man ta in i tid, vill det också till att man släpper ungdjuren tidigt på våren, konstaterar Anna Ericsson.

Anna Ericsson kollar tillväxten under betesperioden på två gårdar i Skåne.

Rådgivningens mål är att kvigorna ska växa så att de är stora nog att semineras vid 15 månaders ålder och kalva in vid 24 månader.

– En kviga som är rätt utfodrad klarar det. Men då optimerar vi foderstaten för en tillväxt på 750-850 gram per dag. Det ska kvigan växa själv, är hon dräktig ska fostret också växa. Då duger inte dåliga höstbeten. Det måste vara bra bete eller ordentlig stödutfodring på betet, säger Anna Ericsson.

Håll koll på kvigornas kondition på betet och ta in djuren i tid. Tappar de i hull kan mjölkproduktionen minska under första laktationen. Det är dags att ge högre prioritet åt kvigorna, menar Anna Ericsson, rådgivare på Skånesemin.

Det är dags att ge högre prioritet åt kvigorna, menar Anna Ericsson, rådgivare på Skånesemin.