Vad gör en agronom? Liknande frågor möter tyvärr många av programstudenterna på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i sin vardag. Verkligheten är ibland svår för dem som studerar klassiska areella program i en samtid där majoriteten av alla studenter blir statsvetare, ingenjörer, jurister eller ekonomer.

Denna verklighet kan vara en av anledningarna till inriktningen av SLU:s uppmärksammade utvecklingsprojekt. Ett projekt som är ämnat att säkra universitetets framtid och kvalitet, men kommit att kallas fördubblingsprojektet tack vare det långsiktiga målet för ökat studentantal. Få kan ha missat den infekterade debatt som under de senaste åren stormat i såväl lantbruksmedier som SLU:s korridorer, på grund av det upplevda hotet gentemot just de klassiska areella programmen.

Diskussionen har för tillfället avstannat, något många av oss välkomnar. Ännu mer välkommet vore om denna stund i stilla bris användes för reflektion.

Fördubblingsprojektet är inte sprunget ur tomma intet. Det är inte bara Näringsdepartementets ekonomiska piska som viner kring öronen på universitetsledningen. Generationer av engagerade studenter har gjort det klart att förväntningar på såväl undervisning som lokaler ständigt ökar. Samtidigt bär universitetet tyngden från höga internationella rankningar och framgångsrika forskare.

Det rabalder som uppstod i anslutning till offentliggörandet av inriktningen på projektet är till viss del förståeligt. Trots att trenden när det gäller antalet studenter som söker in på programmen generellt är negativ, finns efterfrågan på arbetsmarknaden kvar. Framför allt har inte prestigen och arvet som ligger inbäddat i titlarna försvunnit. Det finns fortfarande studenter som sedan de var barn har drömt om att bli agronomer eller skogsmästare.

Faktum kvarstår dock. De traditionella agrara och skogliga programmens framtid vilar på förhoppningen att de nya programmen och utbildningarna lyckas locka fler studenter. Utan fler studenter, inget universitet. Ansvaret är däremot inte bara SLU:s.

De gröna näringarna står inför ett vägval, men vi måste alla inse att det finns fler än två vägar att gå. Om vi vill säkra en framtid för branschen kan vi inte segmenteras in i falanger som inte håller varandra om ryggen. För ett universitet som undervisar och forskar i växtlära borde det inte vara främmande att något inte växer sig större och stadigare utan rötter. Samtidigt kan man inte förvänta sig att universitetet inte tar alla chanser det får att just växa.

Utvecklingen av de traditionella agrara och skogliga programmen borde välkomnas. Den är nödvändig om nyutbildade studenter ska klara av att i nästa led utveckla vår näring. Vi måste inse att SLU gör något av ett nödvändigt ont.

Lågt antal studenter får otaliga negativa ­effekter, och kan i slutänden innebära ett definitivt slut för en institution som utbildat oss som verkar i vår bransch i decennier. Låt oss inte riskera det av ren och skär prestige. Slut i stället upp kring universitetet som bygger grunden vi alla står på.

Student vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna

Få studenter kan innebära slutet för en institution som bygger grunden vi alla står på, skriver ATL:s krönikör Anna Ek.

KRÖNIKA | Få studenter kan innebära slutet för en institution som bygger grunden vi alla står på, skriver ATLs krönikör Anna Ek.