Tord Karlsson

Det är fascinerande läsning <a href="https://www.atl.nu/lantbruk/efter-krisen-tomma-lager-kan-fyllas-igen/">i ATL om de tvära svängarna i beredskapslagringens vara eller inte vara</a>. I samband med avregleringen av det svenska jordbruket 1991 fattade man det kloka beslutet att bygga ut beredskapslagren eftersom produktionen skulle minska och sårbarheten öka.

Tre år senare, när vi var på väg in i EU, försvann vettet totalt, beslutsfattarna tvärvände och tömde lagren i rask takt.

Som Harald Svensson så riktigt konstaterar i den länkade artikeln ovan, är beredskapslager inte hela lösningen – det måste finnas en produktion av livsmedel i grunden. Och inom animalieproduktionen kräver det en bättre lönsamhet än i dag för att den inte ska krympa ännu mer.

Läs också: <a href="https://www.atl.nu/lantbruk/karta-har-fanns-sveriges-beredskapslager/">Kolla kartan – här fanns de svenska beredskapslagren</a>Läs också: <a href="https://www.atl.nu/kronika/ta-betalt-for-ratten-att-plocka-bar/">”Ta betalt för rätten att plocka bär”</a>

Ytterligare en aspekt på sårbarheten är att ta till vara resurser inom landet som inte utnyttjas. Det är svårt att förstå att det saknas en svensk industri som vidareförädlar blåbär och att endast fyra procent av skörden tas till vara. I stället för att klaga på allemansrätten kunde markägaren ta saken i egna händer och skörda blåbären i egen regi. Det vore en naturlig del av mångbruk i skogen.

Men då krävs också att en industri växer fram som tar hand om vidareförädlingen, först i liten skala och sedan allt större när framgången kommer. Ett annat område där en svensk industri vore önskvärd är malt till alla mikrobryggerier som nu importerar en stor del av behovet. Vi kan odla maltkorn och brygga öl, då kan vi också tillverka mer malt.

Det växande intresset för inhemska proteingrödor kräver också sin industri. Lantmännens Go green-bönor uppmärksammades i medier när det stod klart att dessa närodlade bönor processas och packas i Italien för att sedan återvända till Sverige. Så behöver det inte vara.

Mycket av denna industri kommer till en början att vara småskalig. Det behöver inte vara fel, det kan vad gäller sårbarhet och beredskap snarare vara en fördel.

Det finns redan en småskalig livsmedelsproduktion som växer fram på gårdarna med gårdsmejerier, slakterier och butiker som ger ägarna en större andel av förtjänsten. Denna rörelse är viktig och behöver också hjälp att växa, både med fler företag och att de som finns kan växa från mikroföretag till åtminstone miniföretag.

För att komma vidare behövs mer samarbete i branschen och mer stöttning från samhället. Det kan vara brist på kunskap, rådgivning eller riskvilligt kapital. Livsmedelsindustrin, universiteten och konsultföretagen kan alla ta ett steg framåt och öka sitt engagemang för det småskaliga.

Framför allt kan myndigheterna se över sitt regelverk och kontrollbehov som ofta står i vägen för utvecklingen. Alltför länge har stordriften varit norm och fått styra de krav som ställs på dokumentation och investeringar. Ökad flexibilitet och lägre sårbarhet är bara ett av argumenten.

Det räcker inte att skapa beredskapslager om vi inte har något att fylla dem med. För att säkerställa svensk livsmedelsförsörjning krävs både bättre lönsamhet och att stöttning ges till småskalig matproduktion.

”Dags att säkra svensk mat”

Växtodling

Bättre lönsamhet och stöd till småskaliga matproducenter är A och O för att trygga beredskapen.