Edvard Hollertz

Nyligen hölls lantbrukets dag i riksdagen. Arrangör var riksdagsledamoten Magnus Oscarsson (KD) i samarbete med Lantmännen. Professor Johan Kuylenstierna var en av många talare. Och han lyfte en ödesfråga – hur vi på ett hållbart sätt ska föda en växande världs­befolkning.

Att säkra mat på bordet för alla människor är en fråga som även berör Sverige. Vi har ett globalt ansvar för livsmedelsförsörjningen och politiken bör ta sin del av ansvaret.

I ett genomreglerat högskatteland som Sverige är politiken en viktig aktör inom livsmedelsförsörjningen. Inte minst blir det en politisk fråga hur det ska gå att genomföra stora investeringar i klimatanpassning av lantbruket. För de flesta svenska lantbruksföretag har trots en ökad omsättning inte sett en ökad lönsamhet. Och en kraftigt bidragande orsak till den dåliga lönsamheten lär vara offentliga beslut som har försämrat näringens konkurrenskraft.

Men i Sverige agerar inte politiken som om den hade en avgörande roll.

Håller vi oss kvar på lantbrukets dag påpekade Johan Kuylenstierna att politiken är alldeles för långsam, även med grundläggande saker. Till synes obekväm gav Magnus Oscarsson i stort Johan Kuylenstierna rätt. Det går väldigt långsamt. Det talas fortfarande om hur livsmedelsstrategin ska gå från ord till handling – flera år efter det att den antogs av riksdagen. Ett konstaterande som bör vara mer obekvämt för regeringen än för opposi­tionen.

Samtidigt är saktfärdigheten ett symtom och inte själva problemet. Det stora bekymret är avsaknaden av idéer. Partierna saknar i stort kvalificerad politikutveckling på området. Undantagen är främst regionala eller lokala. Som Jönköpings kommun, där en bred politisk majoritet har beslutat att inte bebygga brukningsvärd åkermark. Eller Moderaterna i Östergötland, som har stärkt konkurrenskraft för lantbruket som en prioriterad fråga.

Att det har blivit så här är inte konstigt. Under decennier har signalen från i stort sett alla partier utom Centern varit att jordbrukspolitiken är närmast ointressant. Politikerna som ansvarar för frågorna har inte getts större mandat eller resurser. Karriärvägarna har stadigt minskat. Jordbrukspolitikens institutioner har avlövats – jordbruksministern och Jordbruksdepartementet är ett minne blott.

Blockpolitiken har också gjort att främst två partier – C och S – har aspirerat på landsbygdsministerposten de senaste 20 åren. Det lär ha minskat incitamenten för i alla fall en del politiker i andra partier att engagera sig i frågorna. Det här leder sammantaget till att jordbruksperspektivet är svagt i demokratiskt styrda beslutsprocesser.

I årtionden har partierna inte prioriterat jordbrukspolitiken. Resultatet av det ser vi nu. Trots ett växande globalt behov av mat, en allt mer engagerad allmänhet och ett skärpt säkerhetsläge står poli­tiken och stampar. Som man sår får man skörda.

Under decennier har signalen från i stort sett alla partier utom Centern varit att jordbrukspolitiken är närmast ointressant, skriver ATL:s ledarskribent.

Avsaknaden av politiska idéer det stora bekymret för lantbruket.

Jordbrukspolitiskt mörker

Politik

Trots ett växande globalt behov av mat och ett skärpt säkerhetsläge står poli­tiken och stampar.