Bönder måste ges möjlighet att välja

Detta vill han åstadkomma bland annat genom att införa ett tak för gårdsstödet, att stödet bara ska kunna gå till ”aktiva brukare” och att fullt gårdsstöd endast ska utgå till den bonde som vidtar åtgärder för ”förgröning”: sju procent av arealen måste trädas, tre grödor odlas och naturbeten bevaras.

Gårdsstöden ska också göras mer enhetliga och kopplingen till historisk produktion kapas.

Ciolos har fått berättigad kritik, särskilt för förgröningsvillkoren.

Deras miljöeffekter kan ifrågasättas och de medför mer krångel när arbetet med att förenkla borde vara högprioriterat.

Kommissionären har förklarat att han inte tänker ändra sig om stödtaket, en annan kritiserad punkt, men nog borde han vid det här laget begripa att den förgröning som skissats inte passar över hela EU. Lokala anpassningar borde vara möjliga.

Flera medlemsländer och bondeorganisationer föreslår ett antal åtgärder som bonden kan välja mellan. Så måste det bli. Ett annat krav är att länder som gått före i miljöarbetet inte ska missgynnas.

Det är också diskutabelt att återinföra obligatorisk träda om sju procent.

Det är ytterligare ett inslag i den strävan som dyker upp överallt, nämligen att minska produktionen, av vad den än vara månde. Förslaget är över huvud taget för lite inriktat på primärproduktion; alla reformåtgärder måste ske på ett sådant sätt och i en sådan takt att produktionen upprätthålls jämfört med övriga världen.

Det åligger landsbygdsminister Eskil Erlandsson att se till så att även Sveriges konkurrenskraft inom EU upprätthålls.

Reformarbetet har försvårats genom den rådande ekonomiska krisen och dess effekter på arbetet med EU:s långtidsbudget. Dessutom har akuta problem som torka, matprishöjningar och kris i mjölkproduktionen satt käppar i hjulet.

Det är bråttom, 2014 ska den nya politiken träda i kraft, men ännu är mycket oklart.