Bonden får betala för högt foderpris

Det finns få aktörer, runt 15, som tillverkar foder i egna fabriker. De flesta är lokala. De tre största, Lantmännen, Svenska Foder och Kalmar Lantmän, har 85 procent av marknaden. Lantmännen har över halva marknaden. Importen av färdigfoder är snudd på obefintlig på grund av gmo-regler, salmonellakontroller och transportkostnader.

Med få företag finns risk för att de observerar varandra, och att inget av dem vill sänka priset för att vinna kunder. Det finns inte något incitament att effektivisera om foderföretaget kan förbättra lönsamheten genom att höja priset till kunden.

Det är frestande att jämföra med hemelektronikbranschen, där prisjakten nedåt fick Onoff att slå vantarna i bordet.

I Sverige ökade foderpriset mer än i andra länder mellan 2005 och 2010.

Ändå visar Jordbruksverkets utredning att fodertillverkarna inte gör några större vinster.

Men det finns några företag, Svenska Foder är ett, som har hyfsade marginaler, vilket enligt utredaren visar att det finns effektiviseringspotential i branschen.

Kooperationen bildades för att bönderna skulle kunna handla med ett ”eget” företag utan vinstintresse. Det var gott och väl tills det kooperativa företaget, i foderbranschen Lantmännen, blev marknadsledaren som de övriga rättar sina priser efter.

Sammanfattningsvis: mycket talar för att jordbrukarna betalar för mycket för fodret på grund av svag priskonkurrens. Utredaren ger en vink om hur man ska komma till rätta med det.

Köparen måste bli aktiv, ta in offerter och förhandla, och kräva jämförbara priser. Det gäller inte minst Lantmännenmedlemmen.

En brist är att det i Sverige inte presenteras statistik över absoluta foderpriser utan bara indexkurvor över prisutvecklingen. Med prisstatistik i kronor och ören skulle man kunna se hur Sverige ligger till jämfört med konkurrentländerna.

Det gamla vanliga, alltså. Prismörkning hämmar konkurrensen till bondens nackdel. Kom igen, Jordbruksverket, här väntar en viktig uppgift.