Bonden får allt mindre del av kakan

Erik Jonsson var LRF:s ordförande 1972–1982. Han gick och köpte sig en limpa och skivade upp den i olika breda skivor för att visa vem som fick vad av priset på limpan.

Av brödets butikspris på 4,35 kronor (efter avdrag på 10 öre i livsmedelssubvention) fick bonden 9 öre till lön och 33 öre till omkostnader. Jordbrukets del var alltså drygt 9 procent.

Nu har LRF gjort en liknande beräkning, Matkronan – vem får konsumentens pengar? Den innehåller ett exempel som är jämförbart med Erik Jonssons limpa.

Av dagens pris på en jättefranska, 26 kronor, går 2,20 kronor till producenten, det vill säga knappt 9 procent.

Primärproducenten har alltså knappast flyttat fram sina positioner.

Det har inte heller staten gjort; dess andel av brödpriset i form av moms var då 19 procent, i dag 11. Industri och handel har i stället tagit för sig.

Erik Jonsson säger i annonstexten att på en förädlad produkt som bröd är bondens andel låg.

Han ger nötkött som exempel på en annan vara, där gick 47-48 procent av butikspriset till jordbruket. I dag är det 22 procent. Högt räknat.

Enligt Matkronan har bondens andel av konsumentens matpeng aldrig varit lägre, 13 procent. Vid EU-inträdet för snart 20 år sedan var andelen 23 procent.

En stor del av skillnaden förklaras av den kraftigt ökande importen. Med stagnerade avräkningspriser men stigande priser på produktionsmedel är strukturrationaliseringen, eller utslagningen, hård.

På de drygt 30 år som gått sedan Erik Jonssons limpa har jordbruket avreglerats och jordbruksprisförhandlingarna avskaffats, Sverige blivit EU-medlem, Cap reformerats flera gånger, momsen sänkts, finanskriser kommit och gått, valutor fladdrat, konsumtionsmönster ändrats och vem vet inte allt som hänt.

Men Erik Jonssons ord från 1981 gäller än:

”Även om vi bönder skulle skänka bort spannmålen bleve priset för min formfranska nära 4 kronor. Avstod vi helt från vår arbetsinkomst skulle prisminskningen bara bli 9 öre.”

Bondens del är den lilla.