Henrik Brandão Jönsson

Hjärtat i Indiens bomullsproduktion är staden Amreli med 105 000 invånare i delstaten Gujarat. Redan vid infarten till staden märks det att skördesäsongen är i full gång.

Långa rader av traktorer med släp fyllda av bomullsbalar korkar igen de dammiga gatorna och bildar långa köer till bomullsmarknaden mitt i centrum. På tavlan innanför portarna har bomullsmarknadens chef skrivit med krita vad världsmarknadspriset ligger på i dag. Den senaste månaden har priset gått ned tio procent.

Utanför den hektiska lilla staden odlar Sunjaybhai Shekhaliya bomull på sina sex hektar mark. Han är en av tiotusentals bomullsbönder som dragit nytta av regeringens bomullssatsning och investerat i ett konstbevattningssystem subventionerat av staten.

– Bomullsodling kräver extremt mycket vatten. Varje år måste vi borra djupare eftersom grundvattnet sjunker, berättar Sunjaybhai Shekhaliya.

Han bevattnar sina bomullsfält med grundvatten som han pumpar upp från ett 235 meter djupt borrhål. Eftersom han bara har elektricitet i 8 timmar under högsäsongen passar han på att pumpa upp vatten i en brunn som är 5 meter i diameter och 25 meter djup.

Vattnet leds sedan ut via enkla diken till bomullsfälten. Nästan hälften av vattnet avdunstar i hettan. I genomsnitt går det åt 22 500 liter vatten till att producera ett kilo bomull i Indien.

– Vattnar vi inte ordentligt blir skörden mycket mindre, säger han.

Det som oroar Sunjaybhai Shekhaliya mest är elräkningen. För att kunna pumpa upp den mängd vatten som behövs på bomullsfältet har han installerat en egen kraftledning som löper till hans lilla farm.

– Vi är otroligt glada för att regeringen vill hjälpa oss att öka produktionen. Nu är det bara att hoppas att priset på bomullen inte går ner för utgifterna är stora, säger han.

Sedan det multinationella kemiföretaget Monsanto monopoliserade försäljningen av det genmodifierade bomullsfröet, Bt-bomull, i Indien för 15 år sedan är bomullsbönderna bundna till att köpa deras fröer inför varje säsong.

I början var Bt-bomull resistent mot cotton bollworm, bomullsmasken, och behovet av insektsgifter gick ner drastiskt. Men allt eftersom maskarna blivit resistenta har de börjat angripa bomullskapslarna igen.

Bomullspesten har ökat dramatiskt under senare år. 55 procent av all indisk pesticidförsäljning går till bomullsproduktionen, trots att endast fem procent av jordbruksmarken i Indien används till att odla bomull. Växtskyddsmedel har blivit den största utgiften för bomullsbönderna.

De senaste åren har kraven från konsumenterna i väst blivit allt tydligare och efterfrågan på ekologisk bomull har ökat kraftigt.

Den som lyckas odla ekologisk bomull får tre gånger så mycket betalt på bomullsmarknaden i Amreli, men samtidigt beräknas de ekologiska skördarna ge två tredjedelar mindre bomull än de konventionella odlingarna.

En av få organisationer som arbetar för ekologisk odling av bomull i Indien är Jatan Trust i Gujarat. Deras ordförande, Kapil Shah, kämpar sedan 30 år tillbaka med att få fler bönder att bli ekologiska.

– Många skrattar åt oss och tycker att vi är för små. Men allt är relativt. När jag började fanns det 0,01 procent ekologiska bomullsodlare. Nu är vi åtminstone 0,1 procent. Vi växer, säger han.

Ett av Kapil Shahs stora bekymmer är den enorma mängd vatten som ödslas på fälten.

– Nästan allt vårt dyrbara vatten går åt till att vattna bomull till rika européer och amerikaner. Vad folk inte förstår är att det blir mindre vatten över till vårt eget jordbruk. Bomull mättar inte. Vi behöver vattnet till att odla våra grönsaker.

Bomullsfälten dominerar landskapet i delstaten Gujarat.

Men det värsta är, menar Kapil Shah, att antalet cancerfall skjutit i höjden efter att användning av växtskyddsmedel började.

I den lilla byn Ajab, med 9 000 invånare, finns det 35 växtgiftsbutiker och numera 135 cancerpatienter.

– Först nu börjar bönderna se sambandet och väljer att gå över till ekologisk odling, säger Kapil Shah.

En av dem som sett sambandet är Paresh Bhai Gajera. Han är 40 år och har fått fyra hektar mark av sin pappa. För att hålla nere vattenförbrukningen har han installerat droppslangar som löper längs raderna av bomullsbuskar.

Det gör att vattnet når buskarnas rotsystem utan avdunstning. Han har minskat sin vattenförbrukning med 40 procent och använder varken växtgifter eller mineralgödsel.

– Ibland får jag bomullsmaskar. Då är det bara att dra plantan ur jorden och hoppas att maskarna inte har spridit sig, säger Paresh Bhai Gajera.

Att de ekologiska buskarna ger mindre bomull tycker han kompenseras med att han inte behöver lägga några pengar på mineralgödsel och växtskyddsmedel.

– För mig innebär det också ett mervärde att odla ekologiskt. Jag har ett duvslag på taket här, säger han och pekar. Jag vill att mina duvor ska kunna flyga runt på fälten utan att riskera bli sjuka.

Trots att Paresh Bhai Gajera tänker ekologiskt använder han sig av barn som arbetskraft precis som de flesta andra indiska bomullsbönder.

Han har anställt en familj från delstaten Rajasthan, norr om Gujarat. Pappan sköter maskinerna och mamman och barnen på 8, 10 och 15 år plockar bomullen.

– Det är mest mamman som jobbar på fälten. Barnen hjälper bara till ibland, menar Paresh Bhai Gajera.

Det är den vanligaste ursäkten bland indiska bomullsbönder när de ertappas med barn på fältet.

De vet att barnarbete är förbjudet och döljer sitt utnyttjande genom att hävda att barnen är på fältet med mamman eftersom barnen inte har någon skola att gå till.

LÄS OCKSÅ: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/odlingen-av-genmodifierade-grodor-okar/">Odlingen av genmodifierade grödor ökar</a>

LÄS MER: <a href="http://www.atl.nu/lantbruk/lika-spannande-varje-gang-vi-skordar/">Växtmetoden lagar skadade frön</a>

Indien gick förra året om Kina som världens största bomullsproducent på grund av en medveten strategi från regeringen. ATL har träffat bonden Sunjaybhai Shekhaliya som odlar bomull på sex hektar.

Vattenbrist bromsar Indiens satsning på bomullsproduktion.