Ann-Helen Meyer von Bremen

Ny forskning visar att betesmark har stor potential att lagra kol.

Tidigare har kolbindning främst handlat om skogen, men under senare tid har intresset ökat för det mer stabila markkolet. Ett antal internationella forskningsrapporter har visat att betesmarken har stor potential att lagra kol.

I Norge avslutas nu ett femårigt forskningsprojekt, Climate-Land, där forskare från Norge, Sverige och Island har deltagit. Projektet har bland annat studerat just kolbindning i betesmarker och en del av resultaten redovisades nyligen på ett seminarium hos Statistisk Sentralbyrå i Oslo.

– Det finns en stark koppling mellan bete, hög biodiversitet och ökad kolinlagring. Bete driver gräsmarkernas diversitet och ökar tillväxten av gräsens rötter och detta leder till mer mikroorganismer och mer kolbidning, sa professor Anna Gudrun Thorhallsdottir, Hólars universitet på Island, under seminariet.

Seminariet visade tydligt att detta är jungfrulig akademisk mark. Det är exempelvis ganska nyligen som man har förstått att mätning av markkolet kräver mätning av hela markprofilen och inte bara de översta 30 centimetrarna, vilket annars är det vanliga. Brist på mätningar och stora variationer i klimat, jordart, betestryck med mera komplicerar också det hela.

En pilotstudie på Island visade att betade marker hade mer biologisk aktivitet, och högre kolinnehåll, jämfört med mark som inte varit betad på 50 år.

– Studien innehöll få prover men visade ändå på en intressant trend som borde leda till fler mätningar och fortsatt forskning, sa Anna Gudrun Thorhallsdottir.

Mykorrhizasvamparna spelar en viktig roll när det gäller näringsförsörjning, biodiversitet och kolbindning.

– En hög biodiversitet ovan marken leder till en stor biodiversitet under marken. Ju äldre en betesmark är, desto mer interaktion mellan svampar och gräs, sa Karina Clemmensen på SLU.

Anna Gudrun Thorhallsdottir, som var involverad i flera olika projekt, var mycket nöjd med dagen, men pekade samtidigt på behovet av mer forskning.

– Det finns ett väldigt stort intresse för vår forskning, men vi saknar inte bara data och mätningar utan också en förståelse för ekosystemen som ligger bakom kolinlagringen. Ett annat bekymmer är att det finns så stora politiska och ekonomiska intressen som övertrumfar kunskapen, sa hon efter seminariet.

<h3>Kolbindning</h3>Jord- och skogsbruk släpper inte bara ut växthusgaser, det kan också binda växthusgaser i form av kol. Naturvårdsverket uppskattar att Sverige har ett nettoupptag på cirka 40 miljoner koldioxidekvivalenter, vilket är cirka 80 procent av Sveriges alla utsläpp. Merparten av denna kolsänka finns i den växande skogen.Svensk mineralmark anses binda kol, vilket beror på ökad vallodling. I försök har långliggande vallar visat sig kunna binda upp till 500 kilo kol per hektar. De organiska jordarna släpper däremot ut växthusgaser och är svenskt jordbruks största utsläpp av växthusgaser.Naturvårdsverket rapporterar nettoutsläpp från betesmarkerna, från att tidigare ha ansett att betesmarkerna binder en viss mängd kol. Jordbruksverket har uppskattat kolbindningen till 61 kilo per hektar. Någon mätning av betesmarkerna sker dock inte. Det rör sig i båda fallen om antaganden. Internationella studier har visat på att betesmarker kan binda upp till 1 000 kilo kol per hektar.<h3>Markkol</h3>Intresset för markens kolbindning har ökat kraftigt under senare år, eftersom kolet i marken är mer stabilt än det kol som lagras i träden som kan blåsa omkull, brännas upp och så vidare. I samband med stormen Gudrun minskade exempelvis Sveriges kolsänka betydligt.

Nya pilotstudier från Norden tyder på att betesmarkerna inte bara är viktiga för den biologiska mångfalden, utan även för kolinlagring. Det finns också ett starkt samband mellan dessa ekosystemtjänster.

Ny forskning: Högre kolinnehåll i betade marker än mark som inte betats på 50 år.