Bättre timmerpris med fler sågverk

Visst kan man hävda att strukturutvecklingen är obönhörlig, att olönsamma enheter ska bort och produktionen samlas där den kan ske så rationellt som möjligt.

Sågverksindustrin i Sverige har länge ansetts vara alltför splittrad och i behov av en rationaliseringsvåg. Men det finns också en annan bild. De mindre, familjeägda sågverken spelar en viktig roll lokalt. De ger arbete i bygder där det är ont om arbete.

De har ofta högre förädlingsgrad på produkterna och bättre lönsamhet än de stora bolagssågarna. De kan därmed betala bättre.

Att det finns flera uppköpare är som bekant värdefullt. Hur det kan gå med få aktörer på en marknad kan beskådas på flera håll i Jordbrukssverige.

Visst är det intressant och imponerande med de nya storsågverken, som med modernaste teknik kan sönderdela trädstammar till allt lägre kostnad. Men de bidrar till ett slagsmål om råvaran som kan bli ödesdiger för mindre sågverk i tider med knackig konjunktur och ogynnsamma valutakurser.

Färre och större sågverk innebär också att mer råvara lagras på vägarna. Även om slutprodukten, sågade och mer eller mindre förädlade trävaror, till största delen exporteras, är det förstås bättre inte minst för miljön om det är råvaran som transporteras relativt korta sträckor och det förädlade längre.

Kortsiktigt har inte skogsägaren särskilt ont av dagens pressade läge för sågverken. Hittills har timmerpriserna upprätthållits trots lågkonjunktur och svag efterfrågan på sågade trävaror. Men den internationella finanskrisen börjar märkas nu med aviserade prissänkningar på timmer.

Det lär bli värre, de senaste dagarna har regeringen, banker och Konjunkturinstitutet lämnat sina prognoser. Det är ingen rolig läsning.

Bruttonationalproduktens tillväxt mer än halveras nästa år jämfört med i år, men spås öka 2014. Internationellt saknar både hushåll och stater pengar. Staterna kan därför inte stimulera sina ekonomier.

Fler sågverk lär därför slå vantarna i bordet. Det är en dyster utveckling.