Är vi beredda att betala vad vargen kostar?

Den har mottagits väl, men så har utredaren också vinnlagt sig om att försöka överbrygga de avgrunder som finns mellan parterna i denna inflammerade fråga.

För sex år sedan kom Åke Petterssons utredning, som slog fast det faktiskt finns folk som har kostnader besvär av rovdjur, och att man måste ta hänsyn till dem. Annars blir det bara mer polarisering.

Peter Egardt går vidare här – i direktiven ingick också att en socioekonomisk analys skulle göras. Han föreslår full ersättning för de skador vargen vållar, förenklad skyddsjakt och mer pengar till förebyggande åtgärder.

Han föreslår också en fördjupad socioekonomisk analys. I den som nu gjordes konstateras att det inte går att fastställa kostnaderna och nyttorna av rovdjursförekomst i kronor på grund av bristfälligt underlag och komplicerade intressekonflikter i rovdjurens spår.

Dock slås fast att samhällets kostnader för rovdjuren kraftigt underskattas om man bara räknar på de direkta skadorna. Till exempel minskad mjölkavkastning, försämrad dräktighet, bortfall av betesersättningar med mera.

Ett exempel ur verkligheten ges i utredningen, med beräkningar av faktiska kostnader utförda av hushållningssällskapet i Västernorrland:

En fäbodbrukare i Härjedalen fick sin hjord skingrad av varg. 60 djur flydde i panik. Senare dödades en kalv av varg. Ny panik. Djuren togs hem och stödutfodrades. Som en direkt följd av angreppen blev en stor andel av korna inte dräktiga. De fick skickas till slakt, nya djur köptes in. Djurägaren kunde på grund av merarbetet inte utföra planerade arbeten utanför gården vilket gjorde att han gick miste om 66 000 kronor.

Summa summarum: angreppen vållade kostnader på 541 885 kronor. Av dessa utgör 5 000 kronor direkta kostnader, resten indirekta. Djurägaren fick totalt 167 000 kronor i ersättning. Mindre än en tredjedel.

Man ska vara bra angelägen om att ha rovdjur om man ska betala de här summorna för dem.