Alarmerande siffror om betesmarken

Pengarna kommer i form av ett ökat värde på stödrätterna för mark som redovisades i Sam-ansökan i fjol. Hur stort beloppet blir beror på hur många lantbrukare som ska vara med och dela, med det handlar om 15-25 euro per hektar.

Det uttalade syftet är ”att bevara och stärka den biologiska mångfalden”. Enligt Jordbruksverket har betesmarksarealen minskat med 20 procent sedan 2005 medan den totala minskningen av åkermark varit tre procent.

Båda talen är allvarliga, men 20 procent på åtta år rent alarmerande. Djuren försvinner från det svenska jordbruket och landskapet i rask takt. Och eftersom vi svenskar blir allt fler och ingen av oss slutar att äta så importerar vi allt mer animalieprodukter.

Om syftet med politiken hade varit att ”bevara och stärka bonden och produktionen på djurgården” hade den biologiska mångfalden inte varit något som behövt stöttas särskilt. Mularna hade skött det ändå.

Nu låter det åtminstone i mina öron som om det är viktigare att producera biologisk mångfald än mat.

Två av telefonsamtalen den dag detta skrivs är typiska.

”Länsstyrelsens kontrollanter kan komma när som helst, och de har EU-pengarna att ta av om en inte sköter sig till punkt och pricka. Det tar arbetsglädjen ifrån en, det känns som det en gör inte har något värde”, säger en uppringare.

”Det är tre saker som hotar landsbygden: stölderna, vildsvinen och vargarna. För 20 år sedan fanns inget av det”, säger den andre.

Villkoren för att hålla betesdjur borde bli bättre. Djurskyddskontrollerna sker på ett sådant sätt att även oförvitliga djurhållare känner sig pressade och lägger av. Skyddsjakt på rovdjur som plågar såväl nöt- och fårproducenter som renägare och biodlare måste beviljas generöst och besluten ska inte kunna överklagas av diverse miljöorganisationer.

Om det hade varit lika fint att producera mat som biologisk mångfald och konsumenten insåg att bra producerad mat inte kan vara den billigaste, ja då hade det inte krävts mycket stöd över huvud taget.