Johan Freij

Alla markägare vet att äganderätt också är en ägandeskuld – en skuld att förvalta, påpekar ATL:s krönikör Johan Freij.

Jag spanar ut över vattenytan på min barndoms älskade älv. Morgontimmen är tidig när brudklänningsskira dimslöjor ger vika för solens värmande strålar.

Där! En mörk skugga, en liten våg, en nätt krusning och allt är över. Dagsländan fick inte ens ett halvt liv innan det slutade i gapet på den mässingsskimrande bäcköringen. Jag känner en oändlig lycka att få uppleva ännu en bästa dag i mitt liv. En lycka över att det fortfarande finns bäcköringar i forsen.

En lycka över älvbrinkens blåklocka som kröker sig för citronfjärilens tyngd. En lycka över det neongröna granskott som skjutit men ej hittat styrseln på grenen bakom min rygg. En lycka över de kor som håller landskapet öppet, när de betar mina gärden längs älven. Mina gärden förresten? Dom är ju naturligtvis inte mina. Jag har dom bara till låns av framtida generationer.

Min uppgift, under mitt korta ögonblick på jorden, är att förvalta det jag fått till låns. Att lämna över något till nästa generation, som är minst lika bra som där jag en gång tog vid. Att förmedla en relation och ett sammanhang mellan mark och människa till de som någon gång skall ta över.

Detta är en inställning jag delar med snart sagt alla markägare jag träffat. Alla markägare vet att äganderätt också är en ägandeskuld – en skuld att förvalta. Ett sammanhang som fungerat i generationer.

Nu står vi dock vi ett vägskäl där starka krafter styr i en annan riktning. En riktning som drivs av en naiv tro att det offentliga och anonyma är bättre än det enskilda ägandet för att skydda vår natur. Successivt och smygande har starka lobbyorganisationer, byråkrater och politiker vunnit mark på äganderättens bekostnad. Ett fundamentalt feltänk som knappast bygger på illvilja, utan snarare en okunskap och en förlorad relation till den landsbygd vi alla härstammar från.

Den ökande distansen mellan storstäderna och landsbygden är farlig. Utarmningen och avfolkningen av svensk landsbygd är det största hotet mot ett varierat landskap och den biologiska mångfalden.

Anonymt, offentligt ägande och myndighetsutövning är inget alternativ, det har oändliga exempel i historien visat.

Enda lösningen är ökad dialog och därmed ökad förståelse i samförstånd. För den dag när politiker, naturvårslobbyn och myndigheter förstår att nyttja äganderättens själ och stolthet istället för att konfrontera den, det är först då naturen och mångfalden blir den stora vinnaren.

MER AV JOHAN FREIJ:<a href="http://www.atl.nu/kronika/var-stolt-over-nordiska-skogsbruksmodellen/">Var stolt över Nordiska skogsbruksmodellen</a><a href="http://www.atl.nu/kronika/det-storsta-som-hant-svensk-travaruindustri/">"Det största som hänt svensk trävaruindustri"</a><a href="http://www.atl.nu/kronika/forvantningens-tid-ar-har/">Förväntningens tid är här</a>

Nyttja äganderättens själ och stolthet istället för att konfrontera den, det är först då naturen och mångfalden blir den stora vinnaren. Det anser ATL:s krönikör Johan Freij.

Nyttja äganderättens själ och stolthet istället för att konfrontera den, det är först då naturen och mångfalden blir den stora vinnaren. Det anser ATL:s krönikör Johan Freij.