Äganderätten gäller även i skogen

Diskussionen om skogen och skogsbruket snurrar på efter Dagens Nyheters artikelserie. Skogen har reducerats till en "vedfabrik", heter det.

Vi ska vara glada för att vi har en fabrik som stadigt producerar varor, klimattjänster och jobb. Den fungerar faktiskt rätt väl: industrierna har råvara och skogsägarna får betalt, och detta sker samtidigt som flera miljömål nås och kapitalet i skogen inte rörs – avverkningen understiger väl tillväxten.

Denna goda situation har vi till följd av en fullt rimlig skogspolitik och för att vi har en till stora delar privatägd skog med skogsägare av alla sorter som uppvisar en värdefull variation av skogsbruk.

Det finns en stark lust hos många att bestämma över dessa skogsägare och deras egendom. Uppenbarligen är det något klandervärt i att sköta skogen som de flesta gör, det vill säga så att den uthålligt producerar.

Privata skogsägare är ju dessutom inte sällan så framgångsrika i sitt skogsbruka att de skapar bevarandevärda miljöer för vilka de "belönas" med inskränkning av brukandet i form av biotopskydd och reservat.

I den infekterade debatten är det välgörande att se att landsbygdsminister Eskil Erlandsson i en intervju i Dagens Nyheter sätter ned foten.

Äganderätten gäller, konstaterar han, och därmed rätten att sköta skogen som man vill. Och lagen tillåter olika brukningssätt. Ministern konstaterar att vi behöver hugga mer om vi ska nå klimatmål och ersätta fossila bränslen.

Det är som sagt egendomligt att det finns en sådan lust att lägga restriktioner på det som vi är bra på i Sverige. Som skogsbruk.

Om vi frivilligt avstår att producera det vi kan inom jord och skog betyder det att det produceras någon annanstans. Precis som om den produktionen inte hade de nackdelar som den uppges ha här.

Är det något som ska begränsas så är det lusten att bestämma över andras egendom och inte förutsättningarna för en rationell produktion.